huset vid havets slut

Ja, idag ska man ju skriva om Gardell och del 2 av Torka aldrig tårar utan handskar, men ... Jag har faktiskt inte läst den än. Den ligger här hemma och väntar på att bli läst, men jag vill sträckläsa och känna hela berättelsen i ett svep och det har inte riktigt funnits möjlighet till det än och eftersom jag inte fått den som rec.ex kan jag ju ta det lite lugnt med läsandet. :)



Istället har jag läst en annan favorit i helgen: Elly Griffiths. Den tredje boken i serien om Ruth Galloway heter Huset vid havets slut och jag tycker absolut att det är den bästa av de jag hittills läst. Personerna börjar ta form på riktigt och börjar alltmer bli som gamla bekanta. Ruth är fortfarande favoriten och jag kan inte låta bli att än en gång förvånas över hur verklig jag upplever henne. Hon är en så god blandning av styrka och osäkerhet att det är nästintill omöjligt att inte se henne som en riktig person. Jag misstänker att även Griffiths själv är rätt förtjust i sin huvudkaraktär för det finns så mycket värme och humor i hennes sätt att beskriva Ruth och alla hennes handlingar. Även kommissarie Nelson växer i denna bok och vi får se en mjukare sida hos honom och hans kärlek till deras gemensamma barn går inte att ta miste på. Samtidigt måste det ju förbli en hemlighet eftersom han fortfarande är gift med sin älskade fru Michelle och jag kan inte tycka illa om honom för det.

Själva deckarhistorien i boken kretsar kring ett antal skelett som hittas i en skreva på en ogästvänlig strand. Skeletten visar sig vara från 1940-talet och efterforskningar bland de få bybor som fortfarande är i livet och kan minnas något från tiden inleds. När två av de män som tycks veta mest dör fattar Nelson misstankar. Som vanligt är jag inte lika intresserad av deckarhistorien som av människorna i Grifftiths böcker, men visst blir det rätt spännande mellan varven.