jag biter i apelsiner

En ung kvinna, berättelsens jag, är tillsammans med Ödlan som har sin ateljé där han målar, som cyklar omkring i staden tidiga morgnar, som luktar tryggt och välbekant, som fixar hämtmat. Som hon älskar. Så möter hon Lo på biblioteket. Hon pluggar franska med Lo, känner sig dragen till honom. Bjuder in sig själv till Lo, sitter på hans balkong och njuter, sover över hos honom. Kanske älskar honom. Till slut blir allt ohållbart. Vem skall hon var med, vem älskar hon mest, vem ser henne, bekräftar henne, ger henne den trygghet hon behöver? Vem kommer inte att svika? Eller är det kanske hon som sviker dem båda?

Genom hela den nerviga debutromanen Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn löper moderns svek i den unga kvinnans barndom som en röd tråd och påverkar allt hon gör. Sveket har skapat en sorg och ett närhetsbehov som snuddar i trakten av desperat. Svek finns också i Los bakgrund och båda är trasiga unga individer som inte riktigt klarar av livet.  

Jag tycker det här är en stark debut. Även om jag läser boken snabbt, språket driver på läsningen, tappar jag aldrig berättelsen och jag känner med alla karaktärerna hela tiden, jag förstår dem. Det gör ont när det gör ont men samtidigt är det en vacker berättelse. Thorburn pendlar mellan dessa båda ytterlägen på ett skickligt sätt som gör att jag vill läsa mer av henne. Jag vill få ryckas med i hennes språk än en gång och jag vill läsa hennes person och miljöskildringar igen. Ser redan fram emot nästa bok av Thorburn!

Att omslaget är så snyggt formgivet och dessutom härligt apelsinorange gör mig extra glad! 

(Rec.ex från Gilla böcker)