styckerskan från lilla burma

Årets första blev samtidigt också den sista, det vill säga den sista i Håkan Nessers serie om Gunnar Barbarotti - Styckerskan från Lilla Burma. Det känns faktiskt lite sorgligt att jag inte kommer att få följa Barbarotti och hans kollega Eva Backman mer för jag har verkligen gillat både karaktärerna och berättelserna i sig. Nesser är en klar favorit och naturligtvis valde jag att lyssna på boken istället för att läsa den. Det är alltid det bästa alternativet när det kommer till Nesser för han är en så sällsynt skicklig uppläsare. Berättelsen om styckerskan från Lilla Burma håller också hög klass och jag lyssnade med spänning varje kväll även om jag tyvärr somnade alldeles för snabbt och det därför tog oväntat lång tid att lyssna klart.

Barbarotti har i denna bok precis börjat arbeta igen efter fruns bortgång och han är svårt tyngd av sorg och han har många inre monologer med sig själv. Det är en av bokens styrkor. Jag fascineras av hans inre resonemang med sig själv och ler igenkännande när han tröttnar på sig själv och de uttryck han använder.  För att få en lite mjukstart på arbetet tilldelas Barbarotti ett cold case involverande Ellen Bjarnebo som dömts för styckmordet på sin make 1989 och suttit i fängelse elva år för det brottet. Mannen i det förhållande hon inledde efter fängelsevistelsen har också försvunnit för något år sedan. Hänger historierna ihop och är Ellen över huvud taget skyldig?

Nessers språk är som vanligt en upplevelse i sig och hur ska man kunna glömma ett uttryck som luguber lunch (särskilt med tanke på att det så väl beskriver hur min lunchlåda brukar se ut ...)