springa med åror

Jullovsläsningen avslutades igår kväll med ett recensionsexemplar som blivit liggandes alldeles för länge: Springa med åror av Cilla Naumann. Jag har gillat de tre andra böckerna jag läst av Naumann och sett fram emot att läsa Springa med åror. Hur var den då? Jo, den var ... bra. Varken mer eller mindre. Känner mig inte lika fångade som av de tidigare böckerna dock.

Som vanligt uppskattar jag Naumanns språk och hon utnyttjar det särskilt skickligt när hon beskriver stämningar. Hela boken är nästan en samling minnen med olika stämningar och varje minnesbild är skickligt författad, men det är något med helheten som inte engagerar mig.

Huvudpersonen Monika är bondflicka och hennes sommargästande vän, doktorsdottern Johanna, tillhör samhällets övre skikt. Det märks inte så mycket de första åren de leker, de är fortfarande barn och lär av varandra. Ju äldre de blir desto tydligare blir det dock. Johanna dras till ungdomarna i de nya, fina husen längs havet. De vars föräldrar byggt sina hus på mark som Monikas far tvingats sälja. De ses allt mindre med åren och när Monikas och Johannas egna barn kommer blir sprickan allt djupare.

Jag kan se detta bli en riktigt bra svensk film. Ni vet en sådan där som inte vinner den stor publiken men som uppskattas av den publik som kan ta sig tid att se en långsam film, där kameran stannar för att låta publiken bli helt medveten om allt som sker under ytan. Jag skulle absolut gå och se den filmen och jag hoppas faktiskt att någon tar sig an projektet.

(Rec. ex från Albert Bonniers förslag)