Hazel är obotligt sjuk i cancer och hennes föräldrar är oroliga för henne. Inte bara för att hon är cancersjuk utan också för att hon mest bara vill vara hemma och titta på TV. Motvilligt går därför Hazel till en stödgrupp för cancerdrabbade tonåringar och finner det hela urtrist. Till Augustus Waters en dag dyker upp på stödgruppen. Snygg och med en blick som inte går att låta bli att falla för. Det är starten på en vackert skildrad kärlekshistoria där styrka, svaghet, sjukdom, glädje, förväntan, besvikelse, lust, tårar, skratt - allt får plats.
Jag älskar Hazel och Augustus! De är kvicka och låter sig inte nedslås. De finns där för varandra och sina vänner, så mycket vuxnare än sina sjutton år mellan varven och så typiska tonåringar ibland. Jag är inte en person som gråter när jag läser böcker, men här finns delar då jag blir starkt berörd, men tack och lov finns det också delar där jag bara ler stort. Berättelsen i sig är egentligen rätt klassisk, det är Hazel och Augustus som gör det här till den succébok den har blivit och jag hoppas att den når ännu fler läsare än vad den redan gjort. Strunta i att den kallas ungdomsbok (vilket jag för övrigt tycker är helt rätt benämning), den här boken har man stort utbyte av även som vuxen läsare! En annan sak - titeln är faktiskt bättre på svenska. Inte ofta!
(Rec.ex från Bonnier Carlsen)
Ligger i min läshög. Men på engelska ;)
SvaraRaderaSäkert ännu mer träffsäker i formuleringarna på originalspråket, men översättningar är det enda jag läser. :)
RaderaIntressant att du tycker den svenska titeln är bättre. Jag har bara hört det motsatta innan. Jag själv tycker både omslaget och titeln i översättning är bedrövlig.
SvaraRaderaTiteln illustrerar bättre hur både Hazel och Augustus känner det tycker jag. Det svenska omslaget är däremot bedrövligt. Fast originalomslaget tycker jag inte heller är direkt supersnyggt.
SvaraRadera