reflektion på kvinnodagens kväll

Så här på internationell kvinnodagen blickar jag ut över världen och tänker att även om det finns orättvisor i Sverige så är jag glad för att jag lever här och har friheten att i mångt och mycket bestämma över mitt eget liv och min egen kropp. Jag är glad för att Sverige har en lagstiftning som förbjuder kvinnlig könsstympning. Jag är också glad för att det inte är tillåtet med barnbrudar i Sverige. Jag är glad för att hedersmord inte bagatelliseras och att det inte kan användas som en ursäkt för att slippa straff. Jag är tacksam för att svenska kvinnor inte tvingas göra abort i det fördolda med ohygienska villkor. Jag är glad för att alla högre utbildningar är öppna för kvinnor.

Jag blundar inte för de problem som finns i Sverige och jag tycker inte heller att Sverige skall blunda för det jag nämnde ovan för det förkommer även inom Sveriges gränser, men jag tycker ändå att vi kan känna oss lyckligt lottade över att vi får tala öppet om problemen, att vi kvinnor har en röst. Vi kan ta för oss och kämpa för de orättvisor som finns, så är inte situationen för alla kvinnor i världen, så lite tacksamhet tycker jag mig ha rätt att känna.



Många är de kvinnor som runt om i världen kämpar för att kvinnor skall få det bättre på olika sätt. Jag vill passa på att hylla en av dem idag och det är en kvinna vars arbete jag första gången stötte på via en dokumentär på TV och efter det har jag läst om henne och hennes arbete i ett par artiklar: Catherine Hamlin. Hon driver, tillsammans med sin make, sedan 1970-talet ett sjukhus i Addis Abeba där kvinnor med fistel behandlas. Dessa kvinnor blir utan behandling/operation utstötta från sin hem och lever därmed i skam och får i många fall svårt att klara sina liv. Hamlins jobb är minst sagt hedervärt!