havsmannen

I påskhelgen har jag läst Havsmannen av Carl-Johan Vallgren och jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag skall skriva om den. Det är en förfärlig bok. Ondskefulla tonårspojkar som inte drar sig för de mest sadistiska handlingar och dessutom ägnar de sig åt utpressning. Föräldrar som super så barnen inte har vare sig mat, kläder eller glasögon och som inte kan tillgodose de behov som deras son och dotter har. Pappa i fängelse. Brottslighet och smuggelcigaretter och så lite mer sadism och misshandel. Mitt i alltihop har vi så havsmannen och jag vet liksom inte vad jag skall göra av denna bok. Det känns skönt att detta är en bokcirkelbok och att jag får prata om den.

Även om handlingen är förfärlig är det en välskriven bok. Jag dras in i handlingen och det är svårt att inte sträckläsa trots all ondska. Det är något med Vallgrens sätt att skriva som gör att jag klarar av berättelsen. Detta hade lätt kunna bli för mycket med en mindre kompetent författare, men Vallgren lyckas balansera de olika delarna. I ärlighetens namn uppskattar jag delarna där havsmannen inte är med lite mer än de delar där han är med, men samtidigt skulle inte boken vara det den är utan denna märkliga varelse. Surrealism mitt i diskbänksrealismen skulle man kunna säga och det fungerar riktigt bra.

Det här är en bok jag kanske inte hade läst om det inte vore för bokcirkeln, men jag är glad över att ha läst den. Jag vet att det här är en sån bok som kommer att stanna kvar i minnet och att jag kommer att tänka på huvudpersonerna lite då och då den närmsta tiden. I ärlighetens namn händer inte det så ofta.