Världspoesi - går det bra med svenskt?

Jag är ju ingen stor fantast av poesi men så här på Världspoesidagen vill jag ändå återvända till en av de dikter som tagit plats i mitt hjärta - Hedvig Charlotta Nordenflychts "Min levnadslust är skuren av":

Min levnadslust är skuren av,
och döden är min längtan;
till dig du mörka tysta grav
står all min trängtan.
På jorden jag ej finner
vad mer min själ sitt nöje bär;
min glädje borta är,
min tid i gråt förrinner,
min ungdomslust försvinner:
jag är olyckligt såld
i grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner.
Du arma ömma hjärta!
Kan ej denna bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?

Så mycket vackrare och så mycket smärtsammare blir det varken i livet eller litteraturen. Att dikten är skriven på 1700-talet spelar ingen roll, en människas smärta är lika genom århundraden.

Och för min hemtrakts skull och det vemod som jag är så förtjust i och som präglar Dan Anderssons dikter kan jag inte låta bli att även ge er Jag väntar ... men den får ni lyssna till istället för att läsa för Sofia Karlsson sjunger den så vackert.