8 nov. 2018

kom och skratta åt lilleputt

Kom och skratta åt Lilleputt : en självbiografi (inbunden)

Thorsten Flinck är en sådan där kulturpersonlighet som jag hört talas om, men egentligen inte har någon relation till bortom diverse rubriker kring hans liv som ibland varit tämligen slaget i spillror. Mitt personligen starkaste intryck av honom är från Melodifestivalen 2012 där han framförde låten Jag reser mig igen som jag tycker väldigt mycket om. Jag har också sett honom i någon tv-produktion men aldrig på teaterscenen, vilket är synd för jag förstår att det är hans egentliga hemvist.

För ett par veckor sedan läste jag ett blogginlägg (har tyvärr glömt hos vem) om hans självbiografi Kom och skratta åt lilleputt som gjorde mig nyfiken. Genast hamnade den i min ljudbokshylla och i mina hörlurar. Det första jag vill säga om denna bok är att det är en mycket lyckad författarinläsning (ja, han har visserligen skrivit den i samarbete med Håkan Lahger, men ni fattar). Han ger liv åt texten och bara genom hans uppläsning kan jag ana att han är något extra att se på scenen. Det är något med betoningarna, inlevelsen, mumlandet, det uppgivna i vissa stycken som gör att det blir något alldeles extra.

Som nästan alltid i självbiografier önskar jag att jag hade fått vet mer om en del saker, mindre om annat. Det blir en hel del om hans olika teateruppsättningar och regiuppdrag där det blir tydligt att det finns några få som betytt extra mycket och som han ständigt återkommer till. Det jag hade önskat veta mer om är hans liv under de år då han inte hade någonstans att bo. Han nämner att han sovit ute, jag förstår att han varit hemlös i ordet verkliga bemärkelse. Men, det är just det att det liksom mest nämns och lämnas därhän. Hans missbruk gör han dock ingen hemlighet av och det är något tragiskt över att han till följd av sitt missbruk på många sätt ödelagt sin karriär.

Det som ändå gör den här boken till något annorlunda och faktiskt oväntat bra är att vi som läsare förutom Flincks egen version av verkligheten och olika händelser, får ta del av den ur andra människors perspektiv. Här får vänner, släktingar, kollegor och kärlekar komma till tals. De ger sina versioner av olika delar av Thorsten Flincks liv och de skiljer sig ofta ganska mycket från hans egen version. Det väcker tankar hos mig. Funderingar kring det där med sanning och hur vi människor liksom aldrig är objektiva till vårt eget liv. Hur andra kan se helt andra saker i en och samma situation. Jag skulle vilja säga att låta dessa andra personer komma till tals är bokens absoluta styrka och kanske vore det inte så dumt om flera lät andra än de själva finnas med som en del av berättelsen i sina självbiografier. Det gör det hela lite mer intressant, lite mer komplicerat.

4 nov. 2018

nuckan

Nuckan (häftad)

Nuckan av Malin Lindroth är en av höstens snackisar och jag föll för trycket och lyssnade på den. Men, nej, det här var inget för mig.

Jag ser hennes poäng med att synliggöra de ofrivilligt ensamma kvinnorna i vårt samhälle och hon vill göra det genom att "reclaima" ordet nucka. Hon sätter in sitt eget liv i ett sammanhang där historiska nuckor och feministisk teori får utgöra basen. Det är väl bokens förtjänst. Ja, kanske tillsammans med hennes egen upplevelse av hur samhället ställer sig till ensamma kvinnor. Här tappar hon mig lite ibland måste jag säga. Är det verkligen så problematiskt? Jag personligen känner inte igen mig i hur hon beskriver att vi andra, vi som hittat någon, skulle se på henne och hennes gelikar. Visst förstår jag att hon fått ta emot ovälkomna goda råd, blivit ifrågasatt och naturligtvis också att hon känt sig mycket ensam periodvis. Men, liknande har ju alla som inte lever exakt enligt norm eller ser ut som normen föreskriver fått utstå. Det har jag personlig erfarenhet av på flera plan och kanske är det därför jag både kan fatta en del av det hon vill få fram, men samtidigt får det mig också att tänka "skärp dig!" Detta utan att på något sätt vilja ta ifrån henne upplevelsen.

En annan reflektion jag har efter att ha läst Lindroths text är att hon egentligen undviker att gå närmare in på hur hennes egen bild av kärlek ser ut. Hon nämner den romantiska kärleken á la Hollywood och Instagram några gånger, men hennes egen bild av kärleken förblir oklar. Hennes enda erfarenhet av tvåsamhet lämnas också utan fördjupning. Den finns i ungdomen, runt 20-årsåldern, och anses preskriberad av Lindroth själv. Jag lider förstås med alla avvisanden hon får utstå, alla män som säger nej. Men, även här uteblir de exakta orsakerna. Patriarkatet används som förklaring, men jag känner mig inte nöjd med detta teoretiserande.

Ytterligare en, och högst personlig, reflektion jag har gäller begreppet nucka. Vi lägger in lite olika saker i begreppet, jag och Lindroth. För mig har inte en nucka några kärleksrelationer, men inte heller några sexuella relationer. Det har Lindroth till och från under livet. Det gör att begreppet blir en aning förvirrat för mig. Detta är dock som sagt enbart en personlig åsikt, men kanske visar den ändå på att begreppet nucka inte är entydigt och tydligt.

Nej, det här var inte en text för mig. Jag ångrar nästan att jag lyssnade klart på den faktiskt. Onödigt att lägga lästid på sådant man inte uppskattar, hur mycket snackis boken än är.

3 nov. 2018

för stort för att prata om och andra noveller

För stort för att prata om : och andra noveller (häftad)

Marina är mitt i livet och tror att det mesta är försent och dessutom måste hon försöka leva med sin krävande mamma. Veronica är allt annat än sugen på nyårsfest, men att hon skulle hamna hos den märkliga grannen var ju inte heller enligt plan precis. Sandra är mitt uppe i familjelivet men skulle behöva lite tid för sig själv. När den väl infinner sig har hon dock svårt att koppla bort hushållssysslorna och den kvävande känslan är svår att bli av med. Arman har både fru och dotter men är kär i sin bäste vän. En man knipsar mördarsniglar i trädgården, men hans dotter har varit utsatt för övergrepp och när inte rättssystemet fungerar som önskat har grannfrun agerat på eget bevåg. En kvinna skall ta en fika med en vän, men hamnar istället mitt i kravaller i centrala Göteborg och dagen får en helt annan utveckling än den tänkta. Karolin sitter vid sin mammas säng på sjukhuset, tänker på livet, lugnar den gamla.

Anna-Carin Svanås novellsamling För stort för att prata om och andra noveller består av sju olika noveller där vi får kliva in i några människors liv för en stund. Det är alla människor mitt i livet och de flesta noveller tar sin utgångspunkt i tämligen vardagliga händelser. Rätt ofta förblir det hela också rätt vardagligt genom hela novellen, men det har sin charm. Allt behöver inte ha en dramatisk twist eller var svåråtkomligt och djupt i novellgenren. Den novell som avviker mest från de övriga är den där dottern utsatts för övergrepp och jag tycker tyvärr också att det är bokens sämsta novell. Här ror inte Svanå hem ämnet. Vardagligheten är hennes styrka och det är också där författaren lyckas få fram sitt budskap, sina poänger bäst.

(Rec.ex från Brage Böcker)

1 nov. 2018

ett hjärtslag från döden

Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden (häftad)

Ett hjärtslag från döden är en slags självbiografi där vi får möta författaren Maggie O'Farrell i mer eller mindre korta ögonblicksbilder där hon på olika sätt varit nära döden. Hon blandar och ger mellan åldrar, platser och händelser och jag gillar idén. Att liksom låta dessa upplevelser få oss att reflektera kring vad man gör om livet står på spel. Hur reagerar man? Ibland griper spänningen i situationen verkligen tag i mig och jag kan känna paniken, som till exempel i kapitlet där O'Farrell sugs ut i havet av en tidvattenström. Det är sådant som gör att jag inte tycker om att bada i hav.

Problemet är bara att jag också hinner tröttna. Även om alla situationer är olika så är det ändå döden som skall stirras i vitögat på något sätt och efter drygt halva boken tappar jag intresset. Det är synd för jag gillar ju sättet O'Farrell skriver på och att det aldrig är för mycket information men heller aldrig för lite. Allt är välbalanserat. Boken beskrivs av förlaget Etta/Sekwa som en sträckläsningsbok. För min del hade det kanske varit bättre att betrakta den som en novellsamling där man läser ett kapitel lite då och då. Jag tror att för mig hade boken vunnit på det.

Så, ett lite blandat betyg från mig för just den här boken av Maggie O'Farrell, men de andra böckerna som hon skrivit har jag uppskattat betydligt mer. Jag hoppas därför på en ny fiktiv roman från henne snart för det här är ändå något av en favoritförfattare som jag gärna läser mer av!

(Rec.ex från Etta/Sekwa)

29 okt. 2018

höstenkät

Bildresultat för höst berlin

För ett tag sedan såg jag en höstenkät hos Bokföring enligt Monika och eftersom det är ont om annat än bokinlägg just nu på bloggen tänkte jag att det kunde passa bra med en enkät som omväxling.

Vad är det bästa med hösten?
Alltså, typ allt. Temperaturen är skön och jag har inget emot kyla. Mörkret passar mig bra då jag tycker om att kura under filten mörka höstkvällar. Visserligen är hösten mest vardagslunk men det gör också att allt känns mindre kravfyllt. Jag gillar verkligen hösten!

Tips på en bra bok som utspelar sig på hösten?
Jag är grymt dålig på att minnas sådana detaljer i böcker ... Inget tips från mig, tyvärr.

Vilken bok ser du fram mot mest den här hösten?
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Kanske blir det mer en julbok än en höstbok för mig med tanke på omfånget, men jag ser i alla fall verkligen fram emot att läsa den.

Har du någon speciell läsutmaning den här hösten? Eller låter du inspirationen styra?
Jag låter läsningen vara luststyrd. Vill ha så få krav och måsten som möjligt i tillvaron.

Har du något speciellt inplanerat den här hösten som du kan se fram mot?
Jag och min vän i livet åker till vårt älskade, älskade Berlin i mitten på november. Det ser jag som alltid galet mycket fram emot! Annars har jag inget speciellt inplanerat och tycker egentligen att det är ganska skönt. Trivs bäst när kalender består av oplanerad helger där jag gör det jag känner för just där och då. I helgen blev det t ex ett spontanbesök på nyrenoverade biskopsresidenset som höll öppet hus och bjöd in allmänheten. Finfina salonger där!

Är det någon film eller TV-serie som du ser fram mot att se den här hösten?
Nu har ju andra säsongen av Vår tid är nu redan börjat men det var nog den serie jag såg mest fram emot. Den är riktigt bra! Sedan är ju jag en stor vän av På spåret så det är en säsongsstart jag givetvis inväntar med förtjusning. Film har jag noll koll på men kanske vore det kul att se Bohemian Rhapsody. 

24 okt. 2018

jag ska egentligen inte prata om det här

Jag ska egentligen inte prata om det här (inbunden)

Moa, tjejen som drömmer om att bli skådis men som får jobb som vårdbiträde på ett äldreboende, mötte vi för första gången i Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här. Nu är hon tillbaka i boken Jag ska egentligen inte prata om det här. Hon är fortfarande vårdbiträde och av skådespelardrömmarna har det inte blivit mycket. Hon har försökt sig på att skriva pjäser men när inte heller det fungerar ger hon sig istället på att skriva en roman. Boken handlar om hur de gamla på äldreboenden har det och hur personalen har det. När boken blir antagen till ett förlag och därefter utgiven är Moas lycka inte så total som man kan tro. Hon inser att boken kommer att göra folk upprörda. Inte minst hennes arbetskollegor. Kritiker, förlag, arbetarrörelsen, vänstern och en hel massa andra ser dock bara en sak - en ny arbetarförfattare - och Moa kastas in i ett snabbt snurrande hjul av författarframträdanden och expertpaneler och överallt möts hon av hyllningskörer. Hennes arbetskamrater möter henne dock med iskyla.

Jag tycker att Beischers bok är klart läsvärd och den ger en inblick i hur svårt det kan vara att öppet kritisera det man ser är fel. Vad det kan kosta socialt. Hur splittrat det kan bli när många hyllar, men de som skildras i det skrivna känner sig påhoppade och förminskade. Bäst måste jag säga att jag tycker de delar som handlar om Moas jobb på äldreboende är. Det känns också som att det är här författarens engagemang är som största. Det är beskrivande och uppriktigt och Moa blir som tydligast i de avsnitten och de gamla är levandegjorda på ett vis som inga andra personer i boken är. 

Visst är hennes framgång också intressant att följa, särskilt som den inte beskrivs som något guldglittrande paradis, men den historien känns mer gjord och därmed kommer den inte på samma sätt med något nytt. När jag läser Sara Beischer känner jag att vi behöver fler unga vårdbiträden, medelålders mattanter och snart pensionsfärdiga lokalvårdare i litteraturen. Deras liv och berättelser behöver också skildras, inte minst i fiktionen.

22 okt. 2018

ett brev till min pappa i himlen

Ett brev till min pappa i himlen (pocket)

Ett brev till min pappa i himlen är en slags självbiografi där författaren Benny Stenberg skrivit ett långt brev till sin avlidna pappa. Ett brev där han försöker prata om det de aldrig pratade med varandra om i livet. Allt som låg mellan dem och gjorde att de aldrig riktigt nådde varandra. Här finns det gemensamma intresset för fotboll, men också frågor kring varför pappan aldrig tröstade sin son, varför pappan aldrig var delaktig i sonens skolgång, obegripliga föräldrabeslut och brist på kärleksfulla uttryck. Det mest kopplas till exakta minnen och situationer som man nog både kan och inte kan känna igen sig i lite beroende på generation.

Men, boken är inte någon svartmålning av en bortgång pappa. Stenberg har också den vuxne personens förmåga att reflektera över situationer och försöka förstå dem från pappans perspektiv. Han kan också se att han ibland begår liknande misstag själv som vuxen och som förälder.

Boken är inte uppslitande eller upprörande och jag tycker är bokens styrka. Det som beskrivs är nog en rätt vanlig situation där förälder och barn inte riktigt lyckats nå varandra och när den ena inte längre finns står man där med alla tankar och frågor som aldrig kommer att få svar. Det finns något finstämt över denna korta och snabblästa bok och jag måste säga att den var bättre än vad jag väntade mig. Den gav någon slags lugn som jag inte kan sätta fingret på varför det kom över mig, men jag anar väl.

(Rec.ex från Stenberg-Schentz förlag)

20 okt. 2018

vajlett och rut

Vajlett och Rut (inbunden)

Granträskåsen är ett litet samhälle i Västerbottens inland och dit tar Karin Alfredsson oss med i sin bok Vajlett och Rut som utspelar sig på 1950-talet. Vajlett får tjänst som skolfröken och kommer med nya idéer som inte alltid tas så väl emot i samhället som till stor del styrs av den lokala frikyrkoförsamlingens ledare. Barnen är dock mycket förtjust i henne och det stärker henne. Vajlett tänker inte låta någon påverka henne. Hon vet vad hon tror på och står därmed ut med vetskapen om att det pratas om henne och med en och annan konflikt med föräldrarna.

En annan kvinna som sticker ut är byns postfröken. Hon är  också både ensamstående och utsocknes. Om henne pratas det förstås också, men alla måste ju gå till posten så undvika henne är inte ett alternativ. Vajlett och Rut börjar prata och det som börjar som vänskap skall snart växa sig starkare.

Karin Alfredsson är en riktigt favoritförfattare hos mig och den här boken levde absolut upp till förväntningarna. Hon är bra på att bygga trovärdiga karaktärer och Vajett, Rut och byborna är inget undantag. Båda kvinnorna är yrkesarbetande och ogifta i en tid då inget av detta var ett givet val eller en möjlighet. Vajlett får stå ut både med en självklart lägre lön än vad en man skulle ha fått och hon måste dessutom lämna sin lärarbostad när en man med en något högre titel anställs. Det är sådant som ger en inblick och perspektiv på ett samhälle som inte ligger längre bort i tiden än att vissa strukturella drag fortfarande finns kvar.

Av byns trettiofem hushåll är tjugoåtta med i församlingen, men även här har Alfredsson lyckats ge personerna och familjerna dimension och inte fastnat i stereotypen "religiösa fanatiker". Det finns en omsorg om karaktärerna, inte bara huvudkaraktärerna, i boken som jag verkligen tycker om. Alla får liksom vara hela människor. Så även Vajlett och Rut för här finns hemligheter jag inte tänker avslöja och naturligtvis, mitt i kärleken, villrådighet och försiktighet, och så den starka passionen som båda inte kan göra annat än vika sig för. Det är fint!

(Rec.ex från Bokfabriken)

14 okt. 2018

kvartalsrapport

Bildresultat för books

Nu har tiden sprungit iväg igen och den här kvartalsrapporten som borde ha skrivits för fjorton dagar sedan kommer nu istället. Vart tar tiden vägen? Plötsligt befinner jag mig tydligen i den ålder då man säger och tänker sådana saker. Sådant där som var obegripligt och som uråldriga vuxna sa när man växte upp. :)

Den något sena rapporten berör förstås juli - september. Jag hade två veckors semester men de flesta dagar var inbokade antingen med resa till Gävle eller Hamburg så det blev inte någon utsträckt läsperiod och jag kämpar fortfarande med min monumentala lässvacka. Det blev faktiskt bara 17 böcker lästa under dessa tre månader och det är verkligen inte mycket att skryta med. Av de lästa böckerna var 6 stycken rec.ex (precis som föregående kvartal). Tack förlagen! 

Genremässigt såg det ut som nedan och egentligen är det väl bara att jag gett ljudboksföljetongen på Storytel (det som de kallar Storytel Original) en chans till  som överraskar: 

Romaner: 12 st
Deckare/spänning: 4 st
Ljudboksföljetong: 1 st

Format då? 
Ljudböcker: 11 st
Inbundna: 1 st
Ljudbok/Inbunden: 4 st
E-bok/ljudbok: 1 st

Jag har börjat kombinera att läsa pappersbok med att lyssna på den inlästa ljudboken. Oftast börjar jag läsa boken först och övergår sedan till ljudboken. Min lässvacka av historiska mått beror till stor del på att jag inte kan koncentrera mig när jag läser och därför passar ljudböckerna mig bättre och bättre. 

Länder där böckerna utspelar sig: 
Sverige: 11 st
Finland: 2 st
Storbritannien: 2 st
Frankrike: 1 st
USA: 1 st

Lite nöjd är jag över att Finland finns med även bland denna sommars läsning. Kanske borde jag göra Finland till mitt återkommande sommartema? Tycks ju gilla det som skrivs i och om vårt östra grannland! 

Och så till sist - kvartalets bästa
Bästa roman: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och ett omnämnde som kvartalets positiva överraskning till För såna som oss av Tiina Nevala/Henrik Karlsson
Bästa deckare/spänning: Dit solen aldrig når av Marianne Cedervall

8 okt. 2018

förlåten

Förlåten (inbunden)

Det här med familj. Det skall ju vara så enkelt men är allt som oftast precis tvärtom. I Agnes Lidbecks bok Förlåten får vi möta ännu en syskonrelation som blivit komplicerad av livet.

Systrarna Maria och Ellens pappa går bort och de ärver ett sommarställe i skärgården. Under uppväxten tillbringades sommarloven på ön och som läsaren får vi möta systrarna både i nutid och i dåtid. I dåtid är det sommaren då deras betydligt äldre halvbror, som lider av en psykisk sjukdom som inte nämns vid namn, tar sitt liv och allt förändras för Ellen och Maria. Ellen stod honom närmast, men Maria förlorade ju också en bror.

I nutid har åren gått. Ellen har en framgångsrik karriär och är ständigt på resande fot. Maria jobbar som undersköterska och har en liten son. De skall nu tillsammans hantera dödsboet och tillbringa tid tillsammans på sommarstället. Som skall säljas enligt Ellen. Som kanske kan behållas av sentimentala skäl enligt Maria, trots att hon inte har råd. De båda systrarna måste för första gången på många år hantera varandras olikheter och konfronteras med varandras tankar, längtan och avundsjuka.

Jag tycker Agnes Lidbeck har en bra grundstory och att barndomens upplevelser kan kasta skuggor in i vuxenlivet är ju något vi alla vet. Syskon får ju lätt sina roller och behåller dem mer eller mindre livet igenom. Men ... Det är ändå så att jag inte kommer överens med Lidbecks text. Maria och Ellen blir liksom för stereotypa. Den framgångsrika storasystern är smal, har kläder i lätta material som alltid är välstrukna. Hon är organiserad. Framställs som lite kallhamrad. Har en karriär som gör att hon inte fått barn men ger bidrag till fattig barn. Maria, lillasystern som liksom blev kvar i arbetarklassen med sitt slitiga jobb inom vården. Sin lite sjaviga stil, sin känslosamhet, sin knubbiga kropp. Sin son vars pappa inte riktigt verkar finnas med i bilden. Det är liksom för mycket. Det blir som att författaren tagit alla förutfattade meningar hon kan komma på om olika typer av människor och applicerat dem på Ellen och Maria. Det gör att berättelsen liksom fastnar i stereotyperna och aldrig kan lyfta. Det är synd för här finns som sagt i grund till att bygga en psykologiskt intressant och intim berättelse, som nu tyvärr blir platt och lättglömd. Jag känner mig faktiskt en aning besviken.

5 okt. 2018

tiggarens hand

Det blev visst en liten bloggpaus. Har inte läst så mycket på sistone för att jag liksom inte fastnat för någon bok. Jag har börjat läsa och lyssna, men inget har riktigt lockat. Ni vet hur det kan bli ibland. Den enda bok jag har läst ut de senast två veckor är Tiggarens hand av Olle Lönnaeus.

Tiggarens hand (inbunden)

Sensommaren är het och var och varannan natt har det bränts bilar i Malmö. I natt var det någon som dog, blev ihjälbränd. Jonny Lilja och Eva Ström har en fruktlös uppgift framför sig: att få folk i Rosengård att prata. Ingen vågar tjalla för snuten. 

När fler personer mördas runt om i Malmö blir polisen alltmer pressad. Med hjälp av sina kontakter i den undre världen lyckas Jonny snart skönja ett mönster bortom gängskjutningar och knarkkriminalitet. Det är med livet som insats som Jonny försöker utkristallisera sanningen - och nu är plötsligt hans liv mer värt än på mycket, mycket länge. (Text från Bokus.se)

Lönnaeus deckare känns väldigt aktuell och det är lätt att koppla bokens handlingar till nyheternas rapporter om gängen och deras kriminalitet som ett växande samhällsproblem. Men här finns även andra skildringar som känns bekanta och handlar om hur människor i de utsatta områdena, i detta fall Rosengård, inte vill prata med polisen och hur förtroendet mellan myndigheterna och människorna brutits eller kanske aldrig uppstått. Polisen som yrkeskår brottas i Lönnaeus bok med interna rasistiska tendenser och språkbruk vilket jag inte vet om det är sant eller inte men fungerar som en extra dimension i bokens teman - säkert tänkt att väcka tankar hos läsaren. På många sätt är den här boken ett inlägg i debatten, men samtidigt är det också en bra och välskriven thriller (möjligen deckare) som förtjänar att få många läsare.

Något jag uppskattar lite extra i boken är hur staden Malmö får ta plats. Det märks väldigt tydligt hur var man bor i staden spelar roll för det liv man lever och utan att skriva läsaren alltför mycket på näsan blir det tydligt att Lönnaeus även med detta vill förmedla en poäng. Det är, med tanke på genre, riktigt snyggt gjort faktiskt.

(Rec.ex från Bokfabriken)

22 sep. 2018

den oändliga familjen

Den oändliga familjen (inbunden)

In i en möblerad lägenhet på nittonde våningen i ett hyreshus på Östermalm flyttar en amerikansk familj som lämnat Kalifornien bakom sig för ett liv i Sverige. Möblerna är slitna, vädret är kallt och gatorna isiga. Den svenska servicen är obefintlig. Familjen som består av pappa Ray, mamma Mary och barnen Isabel och Bea är en familj i kris och boken väjer inte för temat. Den tar läsaren med in i krisen och låter oss dras in i familjens trasiga tillstånd och det går inte att värja sig.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare och visst har hon levererat ännu en stark läsupplevelse. Vi får ta del av den berättelsen först ur Isabels perspektiv. Som det barn hon är har hon inte helt förstått varför de befinner sig i Sverige. Hon fyller i och lappar ihop efter eget huvud men är oförmögen att trösta sin far och blir mest irriterad på sin syster. Simtränaren försöker närma sig henne, få henne att öppna sig, men Isabel förmår inte att göra det. Hon saknar sitt gamla liv, sitt språk och hela tillvaron egentligen.

I bokens andra del får vi Annas perspektiv. Hon bodde i huset bredvid och innan katastrofen tänkte hon inte något särskilt om familjen egentligen. Men under de decennier som gått sedan det hemska hände har de kommit att spela en stor roll i hennes liv och tankevärld. Det här är den del av boken som jag egentligen kan tycka känns lite ogenomtänkt. Annas egna sorger och minnen flätas samman med den amerikanska familjens men det blir lite lösa trådar och jag kan känna att det blir en smula "jaha, ok?" efter den delen. Kanske hade den gjort sig bättre som en egen roman eller varför inte en novell?

Men, i bokens tredje del, då vi får mamma Marys perspektiv växer berättelsen igen. Här får vi som läsare ta del av hela sammanhanget. Förstå vad som hänt familjen och vad som drivit dem till Sverige. Jag tycker det är ett uppfriskande annorlunda skäl, men samtidigt helt i samklang med romanens karaktärer. Det blir högst trovärdigt och allt annat än oproblematiskt. Det här är inte en bok som handlar om att tycka om eller inte tycka om olika karaktärer. Det är händelseförloppet i sig, det som hänt som är i fokus och jag funderar kring mycket kring det och hur det påverkar alla. Hur det liksom slår sönder alla band och lämnar alla att försöka klara sig själv i spillrorna av det som en gång varit en sammansvetsad familj.

Isabels och Marys delar är bokens storheter och båda ger en viktig inblick i händelseförloppet. Samtidigt är också Naumann sätt att skriva något av huvudnumret, som så ofta. Det är så mycket som sägs bara genom hur karaktärer står, pratar, är tysta och hur de betraktar tillvaron. De subtila delarna av berättelsen ger den dimensioner som man inte så ofta stöter på. Det kräver ett skickligt författarskap och det kräver att författaren litar på läsarens förmåga att ta det till sig. Det ger lite mer tuggmotstånd, men efter allt lättläst och lättsmält var det en ljuvlig upplevelse att ta del av Cilla Naumanns Den oändliga familjen. Jag kan tydligen fortfarande uppskatta en allvarlig roman där jag inte får allt serverat. Tack och lov!

18 sep. 2018

som daggen stilla kysst

Som daggen stilla kysst (inbunden)

Då har man tagit en tripp till Gotland igen då! Marianne Cedervalls karaktärer Anki och Tryggve börjar bli riktigt välbekanta för mig nu, och jag känner att jag verkligen gillar dem. Kanske gillar jag personerna och miljön bättre än själva brotten i den här serien, men det spelar inte så stor roll. Läsa mer i den här serien vill jag i alla fall!

I Som daggen stilla kysst kretsar handlingen kring ett bröllop. Det är Amanda, bonddotter från Mullvads, och fastlänningen Fredrik som skall knyta hymnens band och det genom ett riktigt traditionellt gotlandsbröllop. Amandas föräldrar är inte helt nöjda med dotters val, men ett rejält och påkostat bröllop skall hon få i alla fall. Det är kul att läsa om de lokala traditionerna och jag är säker på att Cedervall gjort rejält med research eller så är hon van vid dessa tillställningar. Romanens brott kommer relativt sent i handlingen och det är ingen mindre än brudgummen själv som försvinner spårlöst. Naturligtvis kan inte Anki och Tryggve hålla sig borta utan börjar rota i fallet.

Det här är inte den bästa boken i serien, och Amandas föräldrar känns ibland lite väl mycket från 1800-talet, men Anki och Tryggve växer i den här boken tycker jag och börjar de inte närma sig varandra lite mer? Kan det vara kärlek på gång? Inte mig emot!

16 sep. 2018

en helt vanlig familj

En helt vanlig familj (inbunden)

I Mattias Edvardssons En helt vanlig familj möter vi en medelklassfamilj som verkar vara just helt vanliga. Pappa Adam är präst, mamma Ulrika är jurist och dottern Stella är på väg att lämna hemmet och bli sin egen vuxna person. I väntan på det där riktiga vuxenblivandet jobbar hon extra på H&M för att spara pengar till en Asienresa.

Den första lilla sprickan i perfektheten kommer i bokens inledning då familjen samlas för att fira Stellas födelsedag och istället för de önskade pengarna till resan får Stella en vespa. Hon blir inte riktigt så glad som pappa Adam hoppats, men mamma Ulrika försöker bortförklara det hela. Strax skall dock familjens värld skakas om betydligt mer. Stella häktas och anklagas för mord och om hon är skyldig eller inte låter författaren oss fundera på ända fram till slutet.

Boken är indelad i tre akter kan man säga. Först får vi pappa Adams perspektiv, sedan Stellas och sist mamma Ulrikas. Det är ett upplägg som fungerar bra och låter mig som läsare få olika delar av berättelsen presenterad för mig genom de olika personerna. Som så ofta är familj inte detsamma som att alla vet allt om alla. Särskilt välvalt i det sammanhanget är Stellas ålder. Hon är inte längre ett barn, men har inte heller flyttat hemifrån. Föräldrarna brottas med att deras dotter blivit stor och med insikten om att de inte längre ha full insyn i hennes värld och Stella själv begår misstag och kastar sig in i situationer som blir destruktiva. Så där som man bara kan göra i en viss ålder.

Jag tycker det här var en klart läsvärd bok och jag tycker Edvardsson lyckas särskilt bra med att ge de tre personerna sin egen röst. Berättargreppet i sig är inte nytt, men författare lyckas olika bra med att ger personerna eget språk och karaktär. Här är det särskilt att ge huvudpersonerna egen karaktär som författaren lyckats med. Visst finns en del skeenden i boken som känns berättade-förut, men det betyder inte att de är mindre läsvärd. De är snarare skildringar av hur verkligheten kan se ut och den är faktiskt, om man skall vara ärlig, rätt förutsägbar ibland. Att frågan om skyldighet till mordet förblir obesvarad ända fram till slutet ger boken en underliggande spänning, men för mig är det, som så ofta, relationerna och personskildringarna som intresserar mig mest och här finns en hel del att tänka och fundera kring.

11 sep. 2018

ingen mässa för mig

Bildresultat för bokmässan 2018
Sorlet. Alla människor. Trängsel. Monteraktiviteterna. Oväntade stopp vid oväntat intressanta monterprogram. Möten. Bokbloggare. Färgerna från alla böcker, böcker, böcker. 

Jo, jag kommer att sakna det, men i år blir det ingen Bokmässa för mig. Det finns inte riktigt vare sig ork, tid eller pengar och då är det bättre att ladda ett år till och förhoppningsvis blir det Bokmässa 2019 för mig. Då har jag haft två år utan mässa så då är jag nog grymt sugen! 

Ska ni på Bokmässan? Något särskilt ni ser extra mycket fram emot på årets mässa?