19 feb. 2017

fattigfällan

 (inbunden)

Det här är en bok som berör och som levererar en känga till många av oss som läser den - fattiga finns i Sverige utan att de är tiggare, narkomaner eller psykiskt sjuka. Fattigdomen finns mitt ibland oss vare sig vi vill se det eller inte och det är inte alltid det syns vem som är fattig.

I Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan möter vi Beata med det adligt klingande efternamnet. Hon är någonstans i medelåldern och har fyra utflugna barn. Hon är egenföretagare och tjänar inte storkovan men får det att gå runt och plockar ut en lön som hon klarar sig på. Så blir hon sjuk. Vi får inte veta vilken fysisk sjukdom det rör sig om för det spelar ingen större roll, men hon blir kvar på sjukhuset en period och hamnar efter med skatt och en del andra utgifter. Det blir snabbt tydligt att det sociala trygghetssystem vi har i Sverige är dåligt anpassat till folk med eget företag. Om det som framkommer i boken är sant, vilket det tycks vara, är det skrämmande och något som borde ses över i grunden. För Beata blir detta starten på en nedåtgående spiral där hon får slåss mot socialen och deras fanatiska kontrollbehov. Hon försöker få sin vänner att förstå att hon är utfattig. Att inga pengar verkligen betyder inga pengar och hon finner det obegripligt att alla vill bjuda henne på dyra middagar och luncher istället för att ge henne pengarna i handen.

Jag tycker berättelsen gripande på det sätt att man vill göra något. Jag ifrågasätter systemet, mig själv, vårt samhälle när jag lyssnar. Som läsare får jag ta del av en människas störtdykning och förstår hur svårt, närmast omöjligt det är att komma ur fattigfällan när man väl hamnat där. Det skrämmer mig en smula, för på något sätt känns det som att ingen går säker. En tids sjukdom kan förvandla livet till ett helvete långt bortom sjukdomens egentliga livspåverkan. En tankeväckande och mycket läsvärd bok.

16 feb. 2017

adua

 (häftad)

Adua, boken med det fina omslaget, är skriven av Igiaba Scego och tar oss med till Somalia och Italien. Boken sägs ha tre huvudpersoner, Zoppe, Adua och Titanic, men enligt mig är det egentligen bara de två förstnämnda som kan räknas som huvudkaraktärer. Zoppe, som är far till Adua, får vi mestadels följa under 30-talet då han är översättare i Mussoliniregimen. Adua växer upp i Somalia, men lämnar som ung landet under dikaturen på 70-talet. Hon drömmer om ett liv som filmstjärna, bli en Marilyn Monroe, men när hon väl får en filmroll handlar det inte om den sorts roll hon drömde om. Titanic, som vi egentligen bara möter genom den åldrade Adua och därför har jag svårt att se honom som något annat än en biperson, är en alla de unga män som kommit över Medelhavet till Lampedusa. Adua gifter sig med honom för att få sällskap och intimitet och han med henne för att få en trygghet och en väg in i Europa. Ingen av dem tror att detta är ett förhållande för resten av deras liv, men det är en lösning från stunden, en behovstillfredsställelse om man så vill.

Jag är lite kluven till den här boken, trots att den handlar om aktuella ämnen som migration, rasism och en svårighet att höra till. På något sätt kommer jag som läsare aldrig nära karaktärerna eller deras liv och det är synd. Ändå lyckas berättelsen till viss del beröra mig och det är tack vare Adua. Dels för den del av berättelsen som handlar om hennes första tid i Italien, men också för nutidshistorien med relationen till Titanic som på något sätt är rätt sorglig. Zoppe är en karaktärer jag inte kan känna någon anknytning till. Jag förstår det komplicerade med kolonialismen och det som händer honom som en följd därav, men samtidigt är han en osympatisk far och det gör att jag ibland önskar att han fått mindre plats i boken och att Adua fått mer plats.

Scego skriver sparsmakat på det sätt att detaljer uteblir, men tyvärr för det med sig att även kontexten uteblir. Jag som inte känner till Somalia och landets historia särskilt väl lämnas med en berättelse som till viss del befinner sig i ett tomrum. Jag kan inte haka upp händelser, personer eller tankar på något. Jag hade därför önskat en lite fylligare historia, men gärna med samma lätta och luftiga språk. Som sagt, jag är lite kluven till den här boken.

(Rec.ex från Contempo)

12 feb. 2017

det är inte mig ni söker

 (pocket)

Det här är det sämsta jag någonsin läst. Enda anledningen till att jag gav den så många chanser och till slut lyckades läsa strax över en tredjedel är att jag fick den i julklapp och kände därför att jag inte vill ge upp alltför snabbt.

Jag är totalt ointresserad av Bob Dylan, men det i sig gör inte att jag avfärdar boken eller innehållet. Jag har till exempel sett filmatiseringar om andra pop- och rockmusiker som jag inte vurmat för och ändå gillat filmerna och jag har läst biografier om konstnärer och arkitekter jag inte haft någon relation till innan och funnit läsningen intressant. Men, David Daltons bok Det är inte mig ni söker: jakten på Bob Dylan är mer än vad jag klarar. 

Boken utgörs av sida upp och sida ner med namedropping. Det är musiker efter musiker i alla möjliga genrer med koppling till Dylan som nämns och möjligen är det superintressant om man kan allt om amerikansk folkmusik etc, men för den oinvigde blir det olidligt. Som att Bob Dylan inte gjort något endaste dugg i sitt liv utan att det går att relatera till minst fyra musiker. Dylan omnämnas också i diverse religiösa termer som det ständigt återkommande "folkmusikens Messias" men han omnämns även som profet. Han "predikar" och "tar gudomlig diktamen". Hans stölder av musikslingor framstår som helt unika (för ingen författare/musiker/poet före honom har ju någonsin snott eller starkt inspirerats av någon annan ...) och hyllas ohämmat. Lägg därtill något jag har extremt svårt för - drogglorifiering av det slag att amfetamin fick hans sinne att öppnas så han kunde vara kreativ. Dessutom är språket svamligt och därmed onödigt ordrikt. Något som i sig retar gallfeber på mig.

Jag har verkligen ingenting positivt att säga om den här boken, men en sak har jag lärt mig. Om du dyrkar din idol som om hen vore en gud och hens verk framstår som religiösa upplevelser för dig bör du inte skriva en bok om hen. Det blir helt enkelt inte bra.

11 feb. 2017

bokbloggsjerka 10 - 13 feb

Helg och bokbloggsjerka!

Vilka bokliga saker (förutom böcker) kan du inte leva utan?

Först tänkte jag svara ingenting för jag är ingen prylmänniska, men så kom jag på att det ju finns en väldigt viktig bokrelaterad sak som jag inte vill vara utan: bokhyllor.

Fyra Billy bor i min lägenhet och de börjar förstås bli rätt fullproppade med böcker. :)

Bildresultat för billy bookshelves on the beach
Bildkälla                                           Billy på Bondi Beach 2010.

5 feb. 2017

den som stannar, den som går

 (inbunden)

Vid det här laget behöver Elena Ferrante och hennes Neapelkvartett knappast någon närmare presentation. Första boken, Min fantastiska väninna fick mig helt på fall, andra boken, Hennes nya namn, var stundtals helt fantastisk, men här fanns också avsnitt jag var mindre förtjust i. Med lite lägre förväntningar tog jag mig därför an tredje boken, Den som stannar, den som går och nu är jag ännu mer splittrad.

Ferrante överraskar inte längre och det är förstås en faktor som påverkar. Berättarstilen är känd och huvudpersonerna lika så. Det gör att det blir en viss trygghet i läsningen, men också någon slags tristess. Visst händer det saker med personerna, men deras grundkaraktärer ligger fast. Elena är den duktiga flickan som har svårt att göra något som inte förväntas av henne, men hon får svårare att veta vad det är i en tid då sexuell frigjordhet, feminism och andra politiska strömningar ändrar spelreglerna. Det är viktigt för henne att bli betraktad som intellektuell och när hon inte blir det mår hon dåligt av det, men hon förmår inte stå upp för sig själv mer än vid enstaka tillfällen. Hon gifter sig med den unge professorn Pietro, får barn och ger upp sin författarkarriär. Hon stannar i förhållandet trots att det inte alls blir vad hon tänkte sig (eller kanske blev det det?) även om skilsmässa dyker upp som en möjlighet i hennes huvud emellanåt. Nino dyker också upp igen och Elena tycks aldrig kunna bli fri från sin kärlek till honom. Lila har å andra sidan lämnat sin man och lever med sin son och med mannen Enzo. Hon sliter inledningsvis i fabriken och hennes hälsa är försämrad. Elena och Lila kommer under den perioden varandra närmare igen, men glider åter isär och Lila tar sig bort från fabriken och börjar i databranschen, jobbar med programmering och klättrar på karriärstegen, något som inte är oproblematiskt.

Det är 70-tal och boken är därför tyngd av många politiska inslag. Jag tycker det blir rätt tråkigt om jag skall vara ärlig. Jag tycker fortfarande om att följa Elena och Lila som personer, men jag är inte längre lika förtjust i vare sig dem eller böckernas innehåll. Ferrante skriver på något sätt ovanligt händelserikt vilket gör att jag som läsare får veta så mycket om Elenas och Lilas liv att jag ibland blir utmattad. Klasskillnaderna som jag inledningsvis i serien tyckte gav den en välkommen krydda börjar nu kännas övertydliga och jag vill på något sätt ha något nytt av Ferrante.

Jag kommer att läsa fjärde boken i serien, men jag kommer att tycka det är rätt skönt att det är sista boken om Elena och Lila. Jag är redo att ta farväl av dem nu.

4 feb. 2017

bokbloggsjerkan 3 - 6 feb

Bildresultat för where are you

Bokbloggsjerkan är tillbaka! Efterlängtat!

Finns det några författare som du har ”tappat bort” under din läsarbana?

Ja, det finns det. Den första jag kommer att tänka på är Elizabeth George. En period läste jag flera av hennes böcker och tyckte verkligen om dem och särskilt mycket tyckte jag om hennes huvudkaraktärer Thomas Lynley och Barbara Havers. Sedan kom tv-serien och efter det har jag nog inte läst någon mer bok av henne.

En annan som jag nog får säga att jag har tappat bort, men inte helt och hållet, är Björn Ranelid. Tillhör dem som uppskattar hans märkliga språk och tycker att de böcker jag läst av honom har varit bra, men det har blivit allt glesare mellan dem.

Nu blir det spännande att läsa vilka författare ni andra har tappat bort under årens gång!

2 feb. 2017

läsa vore ju bra


Nä, men om man skulle ta och använda lite av all den här pendeltiden till att läsa kanske ... Jag gör ett försök! :)

Någon som läst Lundbergs bok? Ris, ros? 

29 jan. 2017

manolitas tre bröllop - jag ger upp

 (inbunden)

Nej, ibland blir en bok bara för lång. Jag har nu försökt komma in i Manolitas tre bröllop av Almudena Grandes en längre tid, men det vill sig inte. Dels är den, för en tegelstensfobiker som jag, avskräckande tjock med sina över sjuhundra sidor, dels måste jag erkänna för mig själv att tiden den handlar om, Francos Spanien, uppenbarligen inte intresserar mig.

Jag har inte ens kommit så långt in i boken (knappt hundra sidor) att jag kan säga om den är bra eller dålig eller egentligen någonting. Den har bara för många sidor för min smak och det drar ner min läslust. Hoppar därför över den och går vidare till nästa bok istället.

(Rec,ex från Norstedts)

28 jan. 2017

nötskal

 (inbunden)

Jag har gett mig i kast med Lördag av Ian McEwan ett par gånger, men gett upp båda gångerna. När Nötskal dök upp i brevlådan och jag såg författarnamnet blev jag därför tveksam, men så läste jag baksidan och fick klart för mig att detta handlar om brott, närmare bestämt mord, och en mordgåta är ju alltid intressant! Så, med lite mer entusiasm tog jag mig an boken och den här gången kom jag utan problem igen McEwan text. Jag var faktiskt mycket road under hela läsningen!

Det här är en annorlunda berättelse även om historien i sig är bekant. Jag har läst en del recensenter som gör kopplingar till Hamlet, men jag tycker även det finns blinkningar till Zolas Therese Raquin. Men, litterära kopplingar av olika slag åt sidan och tillbaka till den aktuella texten, det vill säga Nötskal. Trudy skall föda sitt första barn. Mannen, John, som är far till barnet är Trudys äkta make, men de har separerat och istället lever Trudy tillsammans med Johns bror, Claude. Tillsammans planerar Trudy och Claude ett mord för att bli av med John och på det viset komma över det exklusiva som Trudy bor kvar i efter separationen. Huset är värt många miljoner och tillhör John och Claudes släkt, men för Claude är det bara pengarna vid en försäljning som räknas. Mordplaner smids och sätts i verket.

Vad är det då som är annorlunda? Jo, allt berättas ur fostrets perspektiv. Trudys foster hör allt som händer och berättar det för oss. Inne i livmodern kan fostret inte påverka mycket av händelseförloppet, men han kan rapporterar vidare och, skall det visa sig, kommenterar och analysera det som händer. Det är ett mycket intellektuellt foster vi har att göra med i McEwans text och dessutom har det en slags moralisk kompass. Naturligtvis är det helt vansinnigt och närmast fantasyartat, men jag älskar det. Jag tror författaren har varit på ett alldeles sprudlande humör när han skrivit detta för det är mycket roligt, men på ett intelligent och kritiskt sätt. Det är ingen skröna, och inte lättförtjänta humorpoänger, men ändå så otroligt roligt. Jag tyckte verkligen om att läsa den här boken!

Kopplingen till Hamlet och Therese Raquin då? Jo, Hamlet för att det är en son som avslöjar moderns och farbroderns svek och ränker. Therese Raquin för hela uppbyggnaden med passionen och mordplanerna och sedan det svåra att hålla kvar den känslan och sina planer efter att mordet är begånget. Bårhuset är en annan given vink.

(Rec.ex från Brombergs)

22 jan. 2017

genom paradiset på en spikmatta

 (inbunden)

Det är inte ofta det händer att jag ger upp en bok för att jag inte kan relatera till innehållet. Alla år som bokläsare har ju den positiva effekten att man kan leva sig in i de flesta scenarion utan att ha någon som helst länk till det i verkliga livet. Men, någon enstaka gång funkar det inte och så är fallet för mig med Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf.

Jag har inga egna barn och även om jag hört mina vänner berätta om upplevelser av mammagrupper, läst om människor som har diverse "förbjudna" tankar kring sitt moderskap, är välbekant med scenariot att småbarnsföräldrar kan tröttna på sin partner och har full förståelse för huvudpersonens behov av bloggen som ventil känner jag mig aldrig engagerad. Kanske beror det på att detta ligger alldeles för långt ifrån mig på det sätt att jag har noll intresse för småbarnsproblematik av det här slaget..

Det enda som tilltalar mig med boken är tonen. Den inte så tillrättalagda och rätt roliga tonen. Men. tyvärr är detta inte en bok för mig.

21 jan. 2017

molnfri bombnatt

Molnfri bombnatt

Maratonlyssningen är färdig och visst har det varit väl värt att lägga alla timmar på ljudboksversionen av Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Boken börjar med att Hedwig, en äldre tysk kvinna som sedan många många år bor i Sverige, hör några skinheads ropa Sieg Heil vilket kastar henne bakåt till hennes ungdom. Hedwig börjar berätta om sitt liv i Mainz under 1930 -40 -talen, då nazismen växer fram och redan tidigt drabbar dess ideologi Hedwigs familj då fadern sätts i koncentrationsläger till följd av sin socialdemokratiska övertygelse.

För mig blev det här på många sätt en ny slags andra världskrigsskildring. Jag brukar generellt undvika böcker som har andra världskriget som komponent, och de gånger jag har läst så har det nästan alltid varit ett judiskt perspektiv som skildras. I Olssons bok är huvudpersonen Hedwig tysk på alla de sätt och det enda minuset hon har i nazismens ögon är hennes fars politiska övertygelse. Hdwig själv går dock med i flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, BDM (Bund Deutscher Mädel) redan innan det blir obligatoriskt. Hon blir också medlem i partiet och ser sig på många sätt som nazist. Men hon är ovetande om de verkligt hemska sakerna som händer och kanske var det precis så det var för många av de tyskar som gick med i partiet.

Bokens stora berättelse är den om Hedwig och hennes kärlek till SS-mannen Wilhelm Schurbiegel. De faller för varandra och kärlekens spirar, men när de väl vill gifta sig stoppas detta av Schurbiegels överordnade. De bryter upp och deras liv går under ett par år vidare utan varandra. Wilhelm gifter sig med en annan kvinna och Hedwig dejtar några andra män, tills den dag då de åter möts och inser att de inte kan vara utan varandra. De inleder åter ett förhållande, en affär, men kan bara ses emellanåt då Wilhelm är posterad i Auschwitz. Vad som pågår där har Hedwig ingen aning om, men att Wilhelm vantrivs och far illa av det han ser förstår hon, men låter liksom bli att undersöka det närmare.

Här finns så mycket mer att skriva om. Det finns en svensk man med i bilden, men efter Wilhelm. Det finns ett barn. Hedwigs mor. Kopplingarna till Sverige genom hela boken. Ja, det är en tegelsten och eftersom jag inte vill skriva världens längsta inlägg slutar jag skriva om handlingen här. Det jag ändå vill säga är att den här boken är väldigt läsvärd. eller lyssningsvärd om man så vill. Den problematiserar bilden av en partimedlem i NSDP, hur det kunde gå till när man vävs in i tron på att ledaren har rätt, hur man kan vara en del av något utan att ens känna till hälften av vad den organisationen står för. Den är också obekväm på det sättet att Hedwig inte förnekar de politiska val hon gjorde i sin ungdom. Det är också något av ett mindfuck för mig som läsare som hamnar i en situation där jag ser Wilhelms alla goda sidor och tycker om honom för det, och samtidigt avskyr det jobb han utför inom SS. Hedwig är också en komplex figur som är så rak och ärlig med vissa saker och samtidigt bär de riktigt stora sakerna inom sig hela livet och inte törs tala om dem. Det gör henne på något sätt äkta, för vi människor är ju komplexa varelser.

En mycket bra bok, men inte någon särskilt lättsamma läsning, och ibland tappar den fart. Men, jag är mycket glad för att jag höll ut och lyssnade klart på hela. Rekommenderar den varmt!

15 jan. 2017

lässvackan är här

Bildresultat för books

Året har alldeles tydligt inletts med en lässvacka. Hoppas den snart försvinner för det är ju aldrig roligt när lässvackan är här. Jag testläser i bok efter bok och förr eller senare brukar ju rätt bok dyka upp. Men, just nu är det inget som lockar (mer än netflixtittande i oanat många timmar i veckan).

Hur har ert läsår 2017 inletts?

11 jan. 2017

lyssning pågår


Jag brukar ju hålla mig från tegelstenar, men nu har jag gett mig i kast med en i ljudboksformat. Molnfri bombnatt är, precis som alla har sagt, mycket bra. I alla fall hittills. Jag har ju som ni ser över arton timmar kvar, men jag tror den håller och uppläsaren, Irene Lindh, är som alltid underbara att lyssna till.

Hoppas att den här långlyssningen kan göra mig lite mer sugen på att ta tag i de två tjocka, tjocka böckerna i att-läsa-högen, Jag bekänner och Manolitas tre bröllop ...

8 jan. 2017

tangodrottningen

 (häftad)

I Tangodrottningen möter vi Suzanne som mer eller mindre lever för dansen. Hennes mor var en känd tangodansare, men hon gick bort redan när Suzanne var åtta år. Kärleken till tango gick dock i arv till Suzanne och när vi möter Suzanne är hon trettio år och försörjer sig på att ge tangolektioner på en dansskola i Paris. Hon drömmer om att bli en fullfjädrade tangodansare, någon som Tangodrottningen, men för det krävs att ge sig hän i såväl dans som kärlek och passion och det kan inte Suzanne. In på arenan kommer då Yan, en småtjuv hon möter av en slump. Kan han bli den som får henne att våga?

Tangodrottningen är den andra boken jag läser av författaren Akli Tadjer. Jag gillar tonen i hans böcker och det där typiskt franska där liksom ingenting händer egentligen, förutom kärleken och passionen som lurar bakom hörnet och får blomma ut. Ja, det är lite som en film, men på ett positivt sätt. Det slags film man bara kan göra i Frankrike, skönt befriat från specialeffekter och snabba klipp. Inte en bok som kommer lämna bestående minnen, men några fina timmar i läsfåtöljen var det.

(Rec.ex från Sekwa)

5 jan. 2017

djävulsdoften

Djävulsdoften

Årets första bok blev tyvärr en riktig besvikelse. Jag har följt Mons Kallentofts serie om Malin Fors ända från första boken, Midvinterblod, och även om inte alla böcker varit superbra, och även om jag stört med på de kursiverade viskningarna, har jag alltid gillat Malin. I Djävulsdoften har Malin lämnat polisjobbet i Linköping och placerats på ambassaden i Bangkok och allt blir bara fel. Både för Malin och för mig som ljudbokslyssnare.

Malins alkoholproblem har eskalerat sedan hon kom till Bangkok. Vi möter i den här boken en alkoholist som konstant tänker på alkohol och skakar av abstinens om hon inte får påfyllning med täta mellanrum. Jag vet att Kallentoft tidigare drivit en del läsare till vansinne med sitt ihärdiga väderrapporterande, men det hade jag inga större problem med. Alkoholtjatet tröttar dock ut mig och får mig faktiskt att överväga vid ett flertal tillfällen att inte lyssna klart på boken. Jag förstår mycket väl att en alkoholist mitt i Bangkoks digra utbud av barer har öl och sprit på hjärnan mest hela tiden, men som läsare fattar jag det utan påminnelse var tredje minut. Om Malin inte nojjar över spriten så är det över den manliga prostituerade hon anlitar för att stilla sina fysiska begär. Hon inbillar sig att det är kärlek, försöker låtsas som att hon inte betalar för hans tjänster och även det blir bara så otroligt uttjatat. Jag tycker dessutom att Kallentoft lite duckar för problematiken kring prostitutionen på ett sätt han inte hade kommit undan med om Malin varit en man. För mig är det inte mindre fel, mindre problematiskt eller mindre sjaskigt när en kvinna anlitar prostituerade och Kallentoft hade kunnat göra mer av detta.

Det finns en mordhistoria i boken förstås. Malin utreder i samarbete med den thailändska polisen, där en kvinnlig polis som är Malins vän jobbar, ett mord på en svensk kvinna. Det skall visa sig att hon haft en del skumraskaffärer för sig och fler än hon faller offer för mördaren innan boken är slut. Jag vet inte om jag tycker deckargåtan är särskilt intressant, den försvinner liksom där i alkohol- och sexdimman och för första gången tycker jag inte om Malin. Känner att jag är klar med Malin. Vi får se om den känslan håller i sig när nästa bok kommer.