tack och hej!

2019 års sista dag och det betyder även att det är sista dagen för denna bokblogg. Jag har funderat och tänkt på detta till och från under hela det gångna året och till slut landat i att det är dags att ta farväl av bloggen. Det har varit roliga år! Jag har bloggat sedan 2006 (!) och sedan september 2012 har just den här bloggen, med ett rent bokfokus, funnits. Under åren har jag träffat en massa andra härliga boknördar tack vare bloggandet t ex på Bokmässan och på bloggträffar i Skåne och alla är precis lika trevliga i verkligheten som i bloggosfären. Bokfolk är helt enkelt bra människor, oavsett om de är bokbloggare, "bookstagrammers" eller helt vanliga bokmalar utan ett konto på sociala medier (vilket inte minst visade sig på Bokträff Jönköping i november - så härlig och go stämning!)! Jag har också tagit emot mängder av recensionsexemplar från många olika förlag under åren. Stort, stort tack för det!

Varför lägger jag då ner? Jo, för att lusten och orken inte riktigt finns där längre. Bloggen som forum är inte heller lika stark som den var för några år sedan och mycket har flyttat till Instagram och andra ställen som t ex YouTube. Även jag har märkt att jag tillbringar betydligt mer tid på Instagram än med att skriva på min egen blogg eller läsa andras bloggar. Det är på instagram som interaktionen finns i väldigt stor utsträckning, medan kommentarer på min, och andras bloggar, tycks bli allt färre. Det snabbare formatet på Instagram passar även mig bättre just nu där jag är i livet och därför blir jag från och med nu enbart en "bookstagrammer" och inte en bokbloggare. Namnet Bloggbohemen behåller jag dock för det har blivit som min andra personlighet vid det här laget. :) Jag finns också på Goodreads om ni har lust att hänga med mig dit.

Så, med lite vemod, men också med en viss känsla av lättnad över att beslutet är fattat, säger jag nu ett stort och varmt tack till alla som läst min blogg under åren och till alla som kommenterat och förgyllt inläggen lite extra. Jag hoppas vi ses och hörs på Instagram och Goodreads framöver!

bokslut 2019

              Bild från: goodereader.com

Så här de två sista dagarna på året kommer jag inte att hinna läsa ut eller lyssna klart någon mer roman, utan det som blir läst kommer att vara i form av novellixer inköpta på årets bokmässa (vilket ju bara är ett trevligt sätt att avsluta bokåret!). Därför kommer redan idag årets bokslut.

2019 har varit året då jag börjat och slutat på tre olika jobb och däremellan och under tiden, eftersom jag varit timanställd, haft a-kassa. Det har sina för- och nackdelar det där med korta timanställningar, men nu ska det bli skönt att inleda år 2020 med ett mer stabilt jobb. 2019 är också året då jag och min livskamrat åter kommit att bo i olika städer på grund av, eller snarare tack vare, att han fick ett jobb som innebar flytt för hans del. Även det där med avstånd och att ses lite då och då har sina för- och nackdelar. Men, vi kämpar på, precis som vi gjort i 19 år nu. Flyttat har jag också gjort. Tillbaka till en lägenhet jag bott i tidigare. Så kan man också göra. Resor har det tyvärr inte blivit några, men man överlevde ett resfritt år också. Och rest har jag ju i och för sig gjort ändå för som varje bokmal vet: Att läsa är att resa!

Bok- och läsåret då? Jo, men det har väl liksom rullat på. Särskilt andra halvåret. Första halvåret led jag fortfarande av den där lässvackan som jag brottades med större delen av 2018. Jag lyckades i år nå en jämn siffra i antal lästa böcker: 80 st. Jag brukar ligga ungefär där i antal lästa böcker så det är helt ok. Någon snabbläsare eller snabblyssnare blir jag aldrig. Av de 80 lästa böckerna har 18 st varit recensionsexemplar. Tack alla förlag för det!

När det gäller genre håller jag fast vid min grovhuggna definition och då har det sett ut så här under året:
Roman: 42 st
Deckare/spänning: 28 st
Sakprosa/Fack: 3 st
Självbiografi: 2 st
Kortroman: 2 st
Unga vuxna: 1 st
Biografi: 1 st
Brevväxling: 1 st

Format bjuder inte på några större överraskningar:
Ljudbok: 56 st
Inbundet: 17 st
Pocket: 7 st

Favoritformatet är det väl ingen tvekan om? :)

Bokgeografi tycker jag är kul att ha lite koll på och jag utgår som bekant alltid från landet där boken utspelar sig. Sverige toppar alltid listan och Sydamerika lyser, i sedvanlig ordning, med sin frånvaro. Det är underligt hur jag så sällan tycks bli nyfiken på någon bok därifrån. Oceanien blev även det en kontinent jag helt förbisåg.

Norden	Afrika
Sverige: 38 st	Tanzania: 1 st
Finland: 4 st	Sydafrika: 1 st
Norge: 2 st	Asien
Island: 2 st	Sydkorea: 1 st
Danmark: 1 st	Sri Lanka: 1 st
Europa	Kombinationer
Storbritannien: 9 st	Indien/Sverige: 1 st
Frankrike: 5 st	Tyskland/Frankrike: 1 st
Italien: 3 st	Finland/Sverige: 1 st
Tyskland: 2 st	Sverige/Uganda: 1 st
Irland: 2 st	Franska Polynesien/  Storbritannien: 1 st
Nordamerika
USA: 3 st

Vad har under året stuckit ut av någon anledning då? Jo, här kommer årets lista!

Årets första: Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist
Årets sista: En tyst minut av Siegfried Lenz

Årets äktenskapsroman: Band av Domenico Starnone
Årets tant-lit: Damen med bysten av Karin Brunk Holmqvist
Årets serie: Begravningsbyrån Tranan av Ewa Klingberg
Årets HBTQ: Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald
Årets familjeuppgörelse: Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Årets mammaskildring: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Årets pappaskildring: Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Eric Rosén
Årets karaktär: Kråkan i Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter
Årets finländska: Bombträdgården av Mia Franck
Årets Hollywood: Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid
Årets stråkkonsert: Kvartetten av Aja Gabel
Årets kreativa lösning: Sambo på försök av Beth O'Leary
Årets mest oväntade: Ärliga material av Ernst Kirchsteiger
Årets mystiska varelse: Ålevangeliet av Patrik Svensson
Årets integration: Ingemar Modigs uppvaknande av Mikael Bergstrand
Årets wow: 7 + 7 Brev i en orolig tid av Juha Itkonen & Kjell Westö
Årets prestationsångest: Under två timmar av Hanna Landahl

Årets bästa roman: Testamente av Nina Wähä
Årets bästa deckare/spänning: Just innan jag dog av S K Tremayne

Nu är det bara att blicka framåt och se vad år 2020 har att bjuda på i läsväg!

lehtolainen och lenz

I Snöjungfrun möter vi för första gången polisen Maria Kallio i finländska Esbo. Det är vinter och Kallio får i uppdrag att föreläsa på Rosberga gård, en feministisk tillflyktsort för utsatta kvinnor. Snart ska Rosbergas ägare hittas mördad och Maria Kallio blir indragen i en mordgåta som blir allt mer personlig. På det privata planet händer det också oväntade saker för den nygifta Kallio som hon måste ta ställning till. Och så sker det ett mord till.

Leena Lehtolainens bok Snöjungfrun publicerade på finska redan 1996, vilket på vissa sätt märks. Det är till exempel väldigt lite teknik, mobiltelefoni och dylikt i den här boken och i mordutredningen. Det är också det som gör att jag googlar mig fram till att boken är så pass gammal. Persongalleriet känns däremot inte så särskilt daterat och jag får ett rätt positivt intryck av Maria Kallio. Tveksamt om det räcker för att fortsätta läsa serien, men det var helt ok lyssning på tågresorna genom landet under juldagarna i alla fall.


Stella är Christians engelsklärare och under sommaren möts de båda i hamnen på en tysk badort där Christian jobbar tillsammans med sin far som stenfiskare. Det blir Stella och Christians sommar tillsammans. Deras ömsesidiga kärlek skildras men blandas också med det vi får veta redan i bokens första sidor - att det är Stellas sista sommar.

En tyst minut av Siegfried Lenz är vackert skriven och som läsare får jag en fin känsla både får parets kärlek och för platsen i sig. Christian är 18 år och Stella inte så särskilt många år äldre, så det är ingen obehaglig kärlekshistoria. Jag hade kanske behövt vara i en annan sinnesstämning för att riktigt uppskatta bokens storhet (som många recensenter vittnar om), men den tunna lilla boken var i alla fall läsvärd.

God Jul!

God Jul till er alla!

Hoppas den blir fylld av både lugn och glädje!

hjärtnot

Ingrid studerade kemi på universitetet, men hoppade av innan examen, och nu jobbar hon på ett laboratorium i Trondheim och vantrivs. Så hittar hon en samling med doftessenser i barndomshemmet och en tanke om att åka till Grasse i Provence tar form. Hon anar att fadern hade en del hemligheter och nu när han är död får Ingrid försöka lista ut dem på egen hand. Spåren leder till en välkänd parfymfabrik som drivs av Sonia Richard. Utan någon riktigt genomtänkt plan beger sig Ingrid till Provence och berättelsen i Margit Walsøs bok Hjärtnot kan ta sin början.

Det här är en bok där parfymtillverkning står i centrum och man lär sig massor om dofter och tillverkningsprocesser. Jag tycker det är rätt intressant för jag har inga kunskaper alls när det kommer till hur parfymer byggs upp. Det är tur att det är så mycket om det rent tekniska i boken, för i övrigt är det en väldigt slutstruken historia. Det finns en hemlighet som avslöjas, men den är så given att det inte känns som en hemlighet. Det finns en dos kärlek, också det mycket förutsägbar och utan några oväntade vändningar. Boken är snabbläst och troligen lika snabbt bortglömd, om det inte vore för det där med parfymen då. Fast, om jag ska vara ärlig, det finns en del mycket förutsägbart där också.

(Rec.ex från Sekwa)

normala människor

"Connell och Marianne växer upp i samma småstad. Han är en populär fotbollskille, hon rik men ensam. De börjar prata, snart ligger de med varandra, kort därefter gör de slut. Så fortsätter det, hela vägen till universitetet i Dublin. Där är rollerna plötsligt omvända: Marianne omges av människor som vill vara henne nära medan Connell sluter sig inåt. Rooney skildrar livet som det levs just nu. "Normala människor" är en roman om kärlek, klass och makt, och om hur en person kan förändra en annan människas liv." (Från Bokus)

Så var vi där igen. En bok som hyllats av de flesta och som jag mest bara känner "njaaaaa" för. Jag finner Connell och Marianne mest intressanta i relation till varandra, men som separata individer tycker jag inte de är särskilt starka karaktärer. Det är också något med samtida skildringar av människor i åldern runt 20 år som jag har väldigt svårt för. Ledan är alltid påtaglig, liksom en slags flytande i tillvaron utan vare sig kraft eller vilja att bli chef över sitt eget liv. Det är också alltid så svårt och deppigt och på något sätt allmänt eländigt att vara ung i dessa böcker. För mig funkar det inte. Det tråkar ut mig.

Jag ger ändå boken ett medelbetyg för den är rätt välskriven och Connell och Mariannes på-och-av-relation har ändå djup och mening på sitt sätt och det finns en del tunga ämnen som berörs. Det är också den spänning som finns mellan dem som gör att jag tar mig igenom hela boken, trots allt som nämnts ovan och därtill en alldeles uppenbar tendens till upprepningar här och var i boken och sexskildringar i mängder som ju aldrig intresserar mig men ändå har sina poänger i Normala människor av Sally Rooney.

poirots jul

En rik äldre herre, Simeon Lee, bjuder in sina tre vuxna söner att fira jul hos honom. Den ena sonen har behållit kontakten med fadern, men de andra har hållit sig bort i många år. All bär på agg mot fadern på något sätt och de tre bröderna är inte heller särskilt förtjusta i varandra. Till huset kommer också Lees barnbarn Pilar från Spanien och en främling från Sydafrika vid namn Stephen. Den ene sonens hustru hade hoppats att de kallats till julfirandet för att den gamle Simeon Lee äntligen ville reparera de förstörda familjebanden, men han visar sig istället var både elak och illvillig. Till slut ska han också hittas mördad i sitt rum.

Hercule Poirot har ett stillsamt julfirande hos en god vän som plötsligt avbryts när de dras in i mordutredningen och på sitt sedvanliga vis och med sitt typiska lugn lyckas Poirot lägga ihop alla ledtrådar och komma fram till en hel del slutsatser som avslöjar en lång rad med familjehemligheter.

Jag tycker det här är en ovanligt bra Agatha Christie. Det är något med hela historien som känns riktigt väl genomarbetat från miljö till deckargåta till språk. Jag får en mycket bra bild av alla inblandade personer och även Poirot själv tycker jag är extra vass. Detta blir min tredje och sista julroman för året och den är faktiskt bäst av de tre. Ibland är gammal äldst så att säga!

om allt vore annorlunda

I den ena av de tre parallellberättelserna som finns i Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald möter vi år 1937 den tonårige Rune. Han bor sedan fler år tillbaka på ett barnhem i Blackeberg. När Evert dyker upp på samma barnhem förändras tillvaron. I Rune vaknar förbjudna känslor som Evert verka dela, men tiden och lagarna är emot dem.

2017 och Anna lever familjeliv med man och barn och allt är som det ska tills den tio år yngre lärarkandidaten Tove dyker upp. Anna blir vansinnigt förälskad i Tove och känner stark åtrå till henne. De inleder en relation på sidan om och Anna slits mellan önskan att vara med Tove och pliktkänslan att stanna i sitt äktenskap för barnen. Det blir en trasslig historia på grund av Toves obeslutsamhet och en och annan lögn.

2017 möter vi också Douglas som sitter på ett ålderdomshem på Öland och drömmer om att sitt hus vid havet och att få tillbringa mer tid där. Livet som gått har varit fint på sitt vis, men han också en saknad efter det han i unga år förlorade.

Det här är en debutroman som verkligen fångad mig. Den är välskriven och framför allt berättelserna om Anna och Rune engagerar mig som läsare. Douglas historia har jag lite svårt att greppa, men mot slutet får den sin förklaring och vävs snyggt, och lite oväntat, ihop med övriga. Anna är nog den av bokens personer jag blir allra mest berörd av, i alla fall om man mäter i känsloengagemang. Jag blir nämligen helt vansinnig på henne mellan varven! Så där så jag nästan vill skrika åt karaktären, ni vet. Samtidigt brottas jag en del med min egen moraliska kompass. Otrohet är ju inget jag applåderar, men samtidigt vill jag ena stunden att hon bara ska fortsätta vara med Tove och andra stunden att hon ska ta det lugnt, fundera, ge maken en chans. Och sen hejar jag på Tove-romansen igen. Ja, det är inte alltid helt lätt att säga var man står! Runes berättelse är mer finstämd och sorgsen och det blir en bra kontrast, nästan så jag vilar i den berättelsen, trots att den inte heller är enkel.

Jag vet att författaren filar på en uppföljare som ska komma ut någon gång under 2020. Den kommer jag absolut att läsa!

snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Asta lämnade sin hemby på Irland för sexton år sedan, då gravid med sin nu snart vuxna dotter Kitty. Hon har sedan dess levt i London och stortrivs med livet där i sin pyttelilla lägenhet och på jobbet finns den attraktive chefen Conan som hon länge haft ett gott öga till. Conan är nu den som tvingar henne att åka tillbaka till hembyn eftersom en helgonstaty i deras kyrkan börjat gråta och blivit en världskändis. Conan vill nu att Asta ska skriva en artikel om detta och hennes inställning är att allt är fejk och att hon ska ta reda på hur prästen lyckas med bluffen. 

Asta tar sin dotter med sig och återvänder mycket motvilligt hem. Där får vi möta hela hennes excentriska familj, fylld av många öppna och rättframma kvinnor. Men, hon möter också Jake, en man som verkar ha en del hemligheter, men som hon ändå dras till ohjälpligt. Problemet med relationen till Jake är att hon ju bara ska vara kvar på Irland så länge som hon behöver för att skriva artikeln och dessutom är hon ju egentligen intresserad av Conan, vars mejl blir allt flörtigare.

Inledningsvis är jag riktigt förtjust i boken. Relationen mellan Asta och dottern Kitty är på något sätt uppfriskande och även de första mötena med den irländska familjen gillar jag. Relationen med Jake finner jag dock lite märklig. Asta blir på något sätt inte trovärdig i den och jag känner liksom inte den riktiga kärleken, vilket kanske beror på att det är rätt mycket fokus på sex (vilket jag alltid finner urtrist i böcker). Jag tycker också att själva storyn med helgonstatyn får alldeles för lite plats i boken, och hade gärna läst mer om det och mindre om sex med Jake. Ytterligare ett spår som nästan helt tappas bort är en händelse i Astas förflutna, kopplat till Kittys far, som lämnat djupa sår i henne, men som mest hintas och antyds istället för att ges utrymme. Boken är dessutom är alldeles, alldeles för lång. 376 sidor i pocketversion och det med rätt liten textstorlek. Berättelsen hade verkligen tjänat på att kortas och göras tajtare.

Sammanfattningsvis är boken periodvis helt ok, men alldeles för ofta tappar jag intresset och tycker den går lite på tomgång och Asta vinner inte mitt hjärta. Då är hennes dotter och familjemedlemmar mer intressanta.

nyårsfesten

Jag faller för grupptrycket och läser lite jul- och nyårsinspirerat så här i december. Började med Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan, men blev så irriterad på samtliga karaktärer att jag fick ge upp. Gav istället Nyårsfesten av Lucy Foley en chans och den var mycket mer i min smak.


Ett gäng kompisar som hängt ihop sedan universitetstiden men nu är runt 30 år har begett sig till en avlägsen men lyxig jaktstuga i Skottland för att fira nyår. De åker på en nyårsresa varje år, men i år ska det bli den bästa resan hittills. Tanken är att umgås och ha kul, äta riktigt god mat och dricka än mer champagne. Men, något är inte som det ska i sällskapet. Alla är tillkämpat glada och en känsla av något ansträngt infinner sig nästan genast. Så kommer snön, på nyheterna talas det om en seriemördare och så hittas en i sällskapet död. Är det en okänd person som stryker omkring i vildmarken och dödar människor eller är det någon mycket mer välbekant som begått brottet?

Jag gillar den här boken. Foley lyckas få till stämningen och den liksom smyger sig på en så som det ska vara i den här genren. Den avlägsna platsen är kanske i sammanhanget närmast klichéartad, men Foley gör faktiskt platsen till en viktig komponent i berättelsen, så jag köper det. I slutändan kommer kanske inte upplösningen som någon större överraskning, men det är ändå en riktigt bra pusseldeckare som jag absolut kan rekommendera för den som vill läsa en säsongsbetonad bok.


Som en liten bonus lyssnade jag också på Camilla Stens novell Julfesten som handlar om ett reklambyrå som efter nyår ska tvingas göra ännu fler nedskärningar, men nu ska de i alla fall ha en julfest. En budgetvariant i kontorshotellets konferensrum visserligen, men ändå. Det blir en julfest med en del alkohol, en del gråt och så en dos död. Tyvärr lämnar den här novellen inget större avtryck och jag finner nästan inledningen mer intressant än avslutningen.

välkommen till himmelsta

Himmelsta är en liten ort, även om nu kommunalrådet Urban vill kalla det stad, som ska ta emot sina första ensamkommande flyktingbarn. Det är tre unga killar som ska komma till samhället och Urban och den nyanställda föreståndaren för flyktingboendet, Anja, är glad över att kommunen fattat det här beslutet, men alla känner inte likadant. Nicke, som är sambo med Anjas syster, är minst sagt negativt inställd. Han vill inte att det ska komma några utlänningar alls till Himmelsta. Så kommer ändå de tre ungdomarna och den vi framför allt får följa är Ibra. Han kommer fylld av lättnad över att få komma till en plats där han kan stanna, och kanske kan någon upptäcka hans stora talang för fotboll. Så enkelt ska det förstås inte bli.

Ibra och de två killarna från Syrien ska komma att förändra Himmelsta. Inte i grunden och inte på ett samhällsplan, men deras ankomst sätter igång processer, tankar och ställningstagande som påverkar bokens karaktärer på ett personligt plan. För den som drömmer om att allt ska vara som förut blir det svårt, för den som behöver förändring blir det bättre. Okomplicerat är det inte.

Hanna Landahl är i Välkommen till Himmelsta, precis som i Under två timmar, bra på att skildra samtiden och människor som lever mitt i vardagen. Det är så lätt att komma in i hennes böcker och människorna i dem känns så ovanligt verkliga och trovärdiga. Landahl skriver också med ett stråk av humor utan att det blir flåshurtigt eller att allvaret förloras. Det uppskattar jag alldeles särskilt mycket. I februari kommer en ny bok från henne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort

"Hemma hos Erics pappa är allt noggrant ordnat. Sven Rosén kan bädda sängen, skala räkor och sjunga godnattsång. Han kan recitera Ekelöf och till och med köra bil. Så länge han tar sina Stesolid, Doloxene och Sobril är han en rolig, varm och nästan helt normal pappa. Så när Eric är 17 och telefonen ringer, och hans bror i andra änden berättar att pappa misstänks ha mördat en kompis från Kolmårdens behandlingshem, kommer det som en chock. Hans pappa är på många sätt hopplös, både som förälder och samhällsmedborgare. Men mördare?

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort är en bok om att bli vuxen i skuggan av ett brott. Det är en bok om missbruk, fängelsestraff och konsten att ta konsekvenserna av sina handlingar. Men också om den märkliga kärlek som kan finnas till en pappa som gjort något helt oförlåtligt." (Från bokus.com)

Jag valde den här boken för att titeln, Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, är så fin och väcker frågor. Hade inga förväntningar alls på den eftersom jag aldrig hade hört talas om den innan. Det visar sig vara en vackert skriven skildring av en relation mellan en far och son, där fadern är vad som kan kallas dysfunktionell och till slut hamnar i fängelse för ett brott han inte minns att han begått. Jag fångas särskilt av att Eric Rosén inte har skrivit en bok som går ut på att "göra upp" med fadern utan snarare är det en skildring av hur det är att älska någon som inte alltid är så lätt att älska. Jag tycker också om de brev som finns med i boken och som fadern skrivit till sin son. De är språkligt välskrivna och rymmer både kärlek och egoism, som det kan vara i alla relationer mellan barn och förälder tänker jag.

Det är Eric Rosén själv som läst in boken och det tror jag var lite av en miss. Inte för att han är en direkt dålig uppläsare, men för att boken hade blivit en mycket finare lyssnarupplevelse med en erfaren inläsare.

den tysta patienten

Jag ville verkligen tycka om Den tysta patienten. Själva upplägget och idén med psykoterapeuten som aktivt söker sig till det sjukhus där Alicia, som helt tystnat efter mordet på hennes make, är ju intressant. Men, det är något med berättarstilen och Alex Michaelides språk som inte tilltalar mig. Det blir liksom inte något flyt i läsningen för mig utan mer den där kampen som får mig att helt sluta läsa. Så, därför skänker jag den här boken vidare till någon som kanske kommer att uppskatta den mer. Själv inväntar jag filmatiseringen, för jag tror att det här är en bra story för bioduk.

(Rec.ex från Modernista)

hansen och vidarsdotter

Dörte Hansens Middagstimmen är en fin skildring av landsbygd i förändring. Om hembyn som inte längre är sig lik. Om att ta steget och lämna byn för studier som inte är begripliga för resten av familjen. Om att återvända vid närmare 50 års ålder. Ta hand om de gamla. Tänker att detta utspelar sig i Tyskland, men på många sätt lika gärna hade kunnat vara Sverige, för mycket är lika och jag kan känna igen en del av personlighetstyperna och tankegångarna från min egen uppväxtmiljö.

Fina personporträtt men miljön är ändå boken styrka och Hansens berättarstil uppskattar jag verkligen, även om jag föll ännu mer för hennes debutroman Körsbärslandet.

(Rec.ex från Nona)


Jag gillar den här serien i jämtlandsmiljö och tycker särskilt mycket om poliserna som är seriens huvudkaraktärer, Ingrid Kvarnberg och Erland Skogmo.

I Rävlystnad, som är tredje boken i serien, är det påsk och fullt av turister i området då en lokal miljöaktivist hittas död. Jag tycker Vidarsdotter fångat en aktuell fråga - ska jobb eller miljö/klimat prioriteras högst i glesbygd - och vävt in det i en stabil deckare av den svenska sort jag är så svag för.

halvmördaren

Jag vill älska allt Håkan Nesser skriver, men så är det verkligen inte. Faktum är att jag i många fall  faller för Nessers speciell språk och hans sätt att ge sina historier något oväntat, medan själva historien i sig inte engagerar mig så mycket. I den senaste boken, Halvmördaren: Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv vet jag inte riktigt om jag faller för något av det. Om jag ska vara helt ärligt tycker jag det hela känns väldigt gubbigt och lite trött. Nu är i och för sig Adalbert, bokens huvudperson, en man som uppnått en rätt hög ålder och han är något av en misantrop med en förkärlek för att ta ett glas för mycket med en vän han inte tycker särskilt mycket om, så det kanske är ett medvetet grepp av Nesser, men det funkar inte riktigt för mig.

Själva grunden med en äldre man som skriver ner en period i sitt liv som fått stor betydelse för hans fortsatta levnad och att vi där får ta del av en historia som visar sig ha en del oväntade vändningar är ändå tillräckligt intressant för att jag ska lyssna på boken i sin helhet och ge den ett medelbetyg. Verkligen långt ifrån Nessers bästa bok men inte något riktigt bottennapp heller. Det är det där med gubbigheten bara.