bokslut 2018

Bild från: c/o Inc.com

2018 skall nu läggas till handlingarna och sammanfattas med ett bokslut. Året har innehållit både berg och dalar som det alltid tycks bli. Jag har varit till Prag (katastrof!), Hamburg (vi åker dit igen när det inte är fullt av getingar) och Berlin (älskade, älskade stad!). Min arbetsplats fick nedläggningsbesked i somras och hösten har varit rörig. Nu kickstartar jag 2019 med nytt jobb och hoppas att det blir bra. 2018 var också året då jag tänkte ta några fler högskolepoäng, men hälsan satte stopp. Nya tag även på den fronten 2019 alltså.

Nu till bok- och läsåret som gått. Det har långa perioder varit segt. Har knappt läst alls under vissa veckor. Men, tack vare en plötsligt ökad läslust i december kom jag ändå upp i 79 st utlästa böcker, vilket är en mer än förra året. Jag är omåttligt nöjd! Av de utläst böckerna har 26 st varit recensionsexemplar. Tack alla snälla förlag för det! Jag har blivit mer restriktiv med rec.ex eftersom jag vet att jag inte alltid hinner läsa dem i den takt jag vill. Nu har jag bara ett rec.ex från 2018 kvar och det är verkligen inte mycket att dåligt samvete för.

Genremässigt, ja enligt min egna grovhuggna genredefinition alltså, så har läsningen sett ut så här och det har ändå varit lite variation:
Roman: 39 st
Deckare/spänning: 29 st
Självbiografi: 4 st
Dagbok: 1 st
Essä: 1 st
Ungdom/YA: 1 st
Populärvetenskap: 1 st
Novellsamling: 1 st
Ljudboksföljetong: 1 st

När det kommer till format, och ja även detta är rätt grovhugget, blev det så här:
Ljudbok: 48 st
Inbundet: 14 st
Pocket: 7 st
Ljudbok/inbundet: 10 st

Ljudbok är räddningen i tider av koncentrationssvårigheter och lässvackor! Jag hoppas dock på mer pappersboksläsning 2019, men det har jag ju önskat förut ... :)

Bokgeografi tycker jag är kul att ha lite koll på och jag utgår som bekant alltid från landet där boken utspelar sig. Förra året lyckades jag pricka in alla världsdelar, men i år har Sverige verkligen dominerat och det har blivit rätt dåligt med det litterära världsomseglandet:

Norden	Afrika
Sverige: 49 st	Marocko: 1 st
Finland: 2 st	Sierra Leone: 1 st
Danmark: 1 st
Norge: 1 st	Nordamerika
Föröarna: 1 st	USA: 3 st
Europa	Asien
Storbritannien: 10 st	Sydkorea: 1 st
Frankrike: 3 st
Irland: 1 st	Flera länder i samma bok
Ungern: 1 st	2 st
Schweiz: 1 st
Nederländerna: 1 st

Vad av det jag läst under året har på något sätt stuckit ut då? Ja, här kommer årets lista!

Årets första: Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag

Årets sista: Råttfångaren av Kamilla Oresvärd

Årets feelgood: Gröna fingrar sökes av Annika Estassy

Årets novellsamling: Nocturner av Kazuo Ishiguro

Årets moderna klassiker: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Årets arbetarlitteratur: Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer

Årets kärlekshistoria: Bränn alla min brev av Alex Schulman

Årets överraskning: För såna som oss av Nevala/Karlsson

Årets författare som alltid levererar: Vajlett och Rut av Karin Alfredsson

Årets oväntade vändningar: På andra sidan väggen av Shari Lapena

Årets krypande stämning: De försvunna av Caroline Eriksson

Årets otäcka man: Bara du av Ninni Schulman

Årets besök på psyket: Innan snön faller av Helena Kubicek Boye

Årets familjedrama: En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Årets franska pärla: Det vi inte visst var lycka av Agnès Ledig

Årets finaste: Den röda adressboken av Sofia Lundberg

Årets HBTQ: Trädet och vinrankan av Dola de Jong

Årets pensionärsvarning: Det stora dejtingäventyret av Max Schüllerqvist

Årets udda familj: Kåda av Ane Riel

Årets borde byta omslag: En oväntad sommar av Isabel Allende

Årets flykt från verkligheten: Skuggan av ett år av Hannah Richell

Och så till slut ...

Årets bästa roman: Vegetarianen av Han Kang

Årets bästa deckare/spänning: Silvervägen av Stina Jackson

Nu är det bara att se fram emot 2019 och all läsning som det året bär med sig! 

kvartalsrapport

Innan hela året skall summeras kommer här som vanligt en kvartalsrapport för tiden oktober - december. Efter ett år då läsningen suttit hårt åt tycker jag det lossnat lite mer nu i december och något som i alla fall liknar läsflyt har infunnit sig. En förändring om inte varit mig emot! Annars har det inte varit så roliga månader med nedläggningsperiod på jobbet och en kropp som inte riktigt fungerar så jag hoppas på en förändring även där inför nästa år. 

Totalt har jag under oktober - december läst 23 böcker. Så mycket har jag inte läst något annat kvartal i år så jag är mycket nöjd med den siffran. Av de lästa böckerna var 9 st rec.ex. Tack förlagen för det! 

Tittar vi på genrer så har det varit ovanligt många självbiografier: 

Roman: 9 st
Deckare/spänning: 8 st

Självbiografi: 4 st

Novellsamling: 1 st

Essä: 1 st

Format då? Är det ljudbok i topp som vanligt? Jodå, det är det så klart, men kolla på pocket. 4 st pocket har det blivit - jag ser det som ett framsteg!

Inbunden: 2 st

Ljudbok: 14 st

Ljudbok/Inbunden: 3 st

Pocket: 4 st

Länder där böcker utspelar sig: 

Sverige: 17 st

Storbritannien: 3 st

Färöarna: 1 st

Ungern: 1 st

Olika: 1 st

Ja, det blev verkligen en mycket kraftig sverigedominans de här tre månaderna, men så kan det ju bli. Ungern sticker ut som en land jag sällan tar litterära resor till. Kul att få med såna länder på listan också.

Till sist ska kvartalets bästa utses och det blir dessa: 

Bästa roman: Bränn alla mina brev av Alex Schulman och Skuggan av ett år av Hannah Richell

Bästa deckare/spänning: Silvervägen av Stina Jackson 

Med detta önskar jag er ett  

Gott Nytt År!

råttfångaren

Årets sista utlästa bok blev Råttfångaren av Kamilla Oresvärd. Det är tredje delen i serien om polisen Stina Seger, men den första boken i serien som jag läser. Jag kan inte säga att jag tänker särskilt mycket på att det är tredje delen utan den funkar bra att läsa som fristående boken även om det ibland hänvisas till händelser i tidigare böcker.

Stina åker tillsammans med sina två väninnor Amelie och Carolina till Marbella på semester. På semesterns sista dag avslöjar Carolina att hon i sin ungdom tillbringat ett par somrar där i ett av ortens verkligt storståtliga hus. Innan de åker hem skall också mannen i den lilla butik där de köper vatten hinna bli brutalt mördad. Väl hemma i Sverige igen blir Stina omplacerad och hennes tjänst är nu på Göteborgspolisens cold case-enhet. En tjänst där hon mest sorterar papper som en del i rehabiliteringen från en händelse i tidigare böcker. Så försvinner hennes vän Amelie och Stina får inte delta i utredningen, men naturligtvis blir hon ändå inblandad och alla bokens trådar skall flätas samman lagom till upplösningen.

Det här en svensk standarddeckare. Varken särskilt bra eller särskilt dålig. Stina lämnar inte något jättestort avtryck, men hon fungerar som huvudperson i den här typen av deckare som bara vill underhålla lite för stunden och där läsaren inte behöver fundera så mycket på vare sig handling eller karaktärer. Jag kan väl inte säga att jag direkt längtar efter att läsa en bok till i serien, men när lättuggat är vad jag söker kanske jag ger den en chans till. På baksidan beskrivs klaustrofobisk spänningsroman. Det skulle jag inte säga att den är. Boken, personerna och upplösningen beskrivs bäst med det berömda svenska ordet lagom. Ha alltså inte alltför stora förhoppningar om ni sätter er ner med boken, utan se den bara som snabbläst underhållning. Om det vore sommar skulle jag kanske ha kallat den solstolsvänlig.

(Rec.ex från Bokfabriken)

izas ballad

"Då Etelkas man Vince avlider efter en tids sjukdom flyttar Etelka hem till sin dotter Iza i Budapest. Båda två är angelägna om att göra sitt bästa av situationen, men trots de goda föresatserna blir det inte som de tänkt sig. Under alldeles för lång tid har de två kvinnorna levt helt skilda liv och har olika uppfattningar om det mesta. Missförstånd och konflikter uppstår, och klyftan mellan dem blir bara större och större." (Text från Bokus)

Boken Izas ballad av den ungerska författaren Magda Szabó har jag haft liggande ett tag väl medveten att den nog krävde en julledigt för att komma till sin rätt och även om den inte är svår eller tungläst kräver den ändå lite mer koncentration.

Som synes av baksidestexten ovan möter vi i boken en mor och en dotter. Etelka är en bit över sjuttio och har levt länge i den lilla landsbygdsstaden. Dottern Iza, som först var gift med Antal och sedan skilde sig, har flyttat till huvudstaden Budapest och lämnat småstaden bakom sig. På något sätt har hon också lämnat sina föräldrar bakom sig men när nu fadern avlidit ser hon det som självklart att mamman skall följa med till Budapest och att de skall bo tillsammans i Izas moderna lägenhet. Tidsmässigt är det 1960-tal och moderniteter som brödrostar och kaffebryggare har kommit till storstaden, men Etelka vill göra allt på det gamla sättet.

Boken utkom 1963, men jag tycker absolut att den håller för läsning även idag. Här finns en del som man väl närmast får kalla politiska element, men för mig är de inte så viktiga, de faller i bakgrunden. Jag läser istället detta som en stark mor- och dotterskildring och en berättelse om hur svårt det kan vara för gammalt och nytt att förenas. Etelka rycks upp från sitt hem efter den älskade makens bortgång och placeras i ett sammanhang som för henne är helt främmande. Hon känner ingen och Budapest är helt förändrat sedan hon var där på bröllopsresa många år tidigare. Hon törs knappt lämna lägenhet och de gånger hon gör det är det för att gå till en lekplats/park alldeles i närheten av lägenheten. Iza tillåter henne inte att hjälpa till med någonting eller göra någonting i hushållet eftersom hon har Theresa anställd, så modern blir i det närmast helt sysslolös. Samtidigt är det som om Iza känner sig instängd av att ha mamman boendes hos sig då hennes sociala liv och kärleksliv blir lidande. De två kvinnorna saknar också helt förmågan att prata med varandra och sprickan mellan dem blir bara alltmer tydlig.

Jag förstår inte alltid Etelka, men hon får mig ibland att tänka på min egen mamma som är i Etelkas ålder och som också har svårt att ta till sig en del i det nya samhället. Hon vinner därför mina sympatier, medan Iza för mig framstår som en rätt känslokall människa. Samtidigt är inte Iza-typen mig helt obekant heller. Jag kommer från en liten stad och minns hur människor som flyttade till storsta'n ofta kom hem och var lite som Iza och hade ett mycket stort behov av att lägga sin uppväxt bakom sig och liksom distansera sig. Det är inte särskilt trevligt. Iza tycks så mån om det att hon som en följd av det tappat sin person och sin personlighet. Hon är en modern människa som av egen kraft fråntagit sig själv sin historia. Etelka ser det och sörjer den dotter som var samtidigt som hon sörjer sin man. Det är sorgesamt på sitt sätt.

En fin läsupplevelse och intressant att läsa något av en ungersk författare. Det är ju inte varje dag jag gör det precis.

(Rec.ex från Nilsson förlag)

silvervägen

Lelles sjuttonåriga dotter har försvunnit. Tre år har gått och medan hans ex-fru sköter sökandet och saknaden via sociala medier och samlingar vid årsdagen för försvinnandet, beger sig Lelle ut på vägarna. Han kommer inte ge sig förrän han genomsökt varenda skrymsle av över Norrland i jakt på sin dotter. Väg 95, den som kallas Silvervägen, är hans nattliga hemvist hela somrarna. Sökandet och behovet av att få en förklaring har helt tagit över hans liv.

Den här sommaren flyttar Meja, även hon en tjej på sjutton år, med sin mamma till Lelles hemort, Glimmersträsk. Mejas mamma har träffat en man på Tinder och sin vana trogen kastar hon sig in i relationen. För Meja är det bara att följa med, om än motvilligt. Snart träffar hon Carl-Johan och dras in i hans liv och hans familj. De lever inte riktigt som alla andra, men Meja finner en trygghet där som saknas i hennes trassliga liv tillsammans med den psykiskt instabila konstnärsmodern. Lelles och Mejas liv skall komma att länkas samman och en annan sjuttonårig tjej skall försvinna innan den här berättelsen är avslutad.

Silvervägen av Stina Jackson är faktiskt precis så bra som alla säger! Jag har full förståelse för att den här psykologiska spänningsromanen både fått priser och en hyllande läsarskara. Det är något med det nattliga närmast desperata sökandet i kombination med Mejas sökande efter det hon inte fått under sin uppväxt som bidrar till en trovärdig spänning. Den där blandningen av vardag, samhälle, personregister och spänningsmoment som utmärker svenska böcker i genren finns här, men hanteras ovanligt skickligt och gör att boken blir något extra. Jag blir kanske inte direkt överraskad över upplösningen, som dessutom känns lite hastig, men det gör inget. Den här boken är så mycket mer än slutet. Jag skulle till och med vilja säga att slutet inte är det viktiga.

bränn alla min brev

I en recension i Expressen skriver Therese Eriksson att Alex Schulman skriver som om det gällde livet och visst har Bränn alla min brev den känslan. Det är en roman men stoffet till den är hämtat från Schulmans mormor och morfars liv. Brev och dagböcker vävs samman med fiktion och bildar en roman som känns när man läser den.

Jag har aldrig varit något fan av Alex Schulman och har därför inte koll på hans familjebakgrund och även om jag läst hans bok om pappan (Skynda att älska) måste jag erkänna att bokens innehåll helt fallit i glömska. Boken om hans mamma  (Glöm mig) har jag däremot inte läst och därför kommer det som en nyhet för mig att hans morfar är Sven Stolpe. Och Olof Lagercrantz uppdykande får mig att utbrista i ett "Aha!" och sedan sneglar jag mot hyllan för gamla böcker från litteraturvetenskapstiden och visst står Lagercrantz bok om August Strindberg där.

Berättelsen i sig är en kärlekssaga med bitter eftersmak och när Schulman beskriver hur mormodern decennium efter decennium straffas för det avsteg från äktenskapslöftena som hon begår i början av äktenskapet är det med ett språk som går rakt in i läsaren i sin enkelhet och äkthet. Här finns en berättelse väl värd att berätta och han gör det med bravur. Jag tycker detta är en mycket stark roman.

Upptakten till romanen är gräl Schulman har med frun där frun deklarerar att hon inte vet om hon kan ta Schulmans vrede mer. Att han måste göra något åt det. Det är där hans letande bakåt i släkten tar sin början. Morfaderns vrede, som förstört så mycket för familjen, kanske även är hans vrede? Som ramberättelse fungerar det väl tycker jag eftersom jag köper tanken på det sociala arvet. Schulman balanserar skickligt mellan nutid, ett barndomsminne från 1988 och morföräldrarnas liv sommaren 1932. Alla år för livsavgörande händelser.

I sin recension funderar Therese Eriksson över vad Schulman skall skriva om när personerna i hans släkt är avverkade. Jag kan ställa mig samma fråga. Kan han gå över till ett författarskap baserat på ren fiktion? Eller tar han en kik in i andras familjer och släkter? En bättre och starkare historia än denna kommer han med all säkerhet inte att kunna finns i sin egen släkt i alla fall. Tiden får utvisa vad som händer med Schulmans romanskrivande framöver, men under tiden tycker jag alla skall läsa Bränn alla min brev och låt sig bli berörda.

god jul

GOD JUL 

önskar jag er alla! 

Hoppas julen blir både fridfull och fröjdefull.

7 dagar med Moström/Lagercrantz

 

 

  

Veckans dagar är sju och lika många är dödssynderna och båda utgör grunden i Jonas Moströms serie 7 dagar som består av, givetvis sju, noveller som han skrivit tillsammans med dottern Roseanna Lagercrantz. Uppläsarna är också sju till antalet vilket jag uppskattar. Det ger en bra variation. 

I Måndagsmord möter vi Helena som vill döda sin granne, i Tisdagstyrannen är det en skolvaktmästare som låter sin ondsinthet komma fram på just tisdagar. Onsdagsondska låter oss möta en gammal bekant - Nathalie Svensson. Hon tillåter sig att attraheras av en patient, vilket naturligtvis får negativa följder. I Torsdagstrauma iscensätter en författare på väg att glömmas bort en sinnrik plan där den vackra unga frun får agera deckardrottning, men saker och ting blir inte riktigt som tänkt i slutändan. 

Fredagsfrossa handlar om Fredrik Frejman som tvingas, på väg till ett viktigt möte, ta det transportmedel han avskyr mest - tunnelbanan - och resan blir allt annat än behaglig. Lördagslucifer tar oss med till Irland och låter oss möta polisen Wilbur och hans trofaste vapendragare hunden Socrates. I den sista novellen, Söndagssystrar, tvingas en kvinna ta ställning till om hon skall donera sin njure till sin syster eller om det här är tillfället då hon äntligen skall stå upp för sig själv. 

Som ni märker är det variation och bredd i novellerna, men jag skulle också vilja säga att det är lite svajigt. Vissa noveller är klart bättre än andra. Onsdagsondska sticker ut och känns mest hel, kanske för att det handlar om Nathalie Svensson, en figur som ju i alla fall Moström själv är väl bekant med. Man kan väl ana att även dottern känner denna romankaraktär väl. 

Torsdagstrauma kan nog vara en liten känga både till en del författarduos och till en förlagsbransch fixerad vid att sälja attraktiva författare snarare än kvalitativ litteratur. Jag gillar när sånt görs snyggt! :) Skolvaktmästaren i Tisdagstyrannen gillar jag eftersom jag jobbar i skolmiljö och kan relatera till novellen. Tack och lov har jag dock aldrig stött på en vaktis av det här slaget! De andra novellerna tycker jag är sämre, om än inte rent dåliga. Om jag skulle få plocka bort en novell ur serien blir det den som utspelar sig på Irland, Lördagslucifer. Den känns väldigt malplacerad. 

vårens önskelista

Ja, jag vet. Det borde vara en önskelista om julklappar, men det blir inga julklappar i år. Det blir bara jag och livskamraten som firar tillsammans i år och vi byter inga julklappar, men vi äter en herrans massa julmat istället! :) I min familj ser julen lite olika ut från år till år, vilket jag tycker är skönt och tämligen kravbefriat, och just i år när jag är lite sliten och behöver alla vila som går att få innan jag (ännu en gång!) börjar nytt jobb så känns det riktigt mysigt att det bara är vi två som kurar ihop oss här i soffan i jul.

Så, istället för klappar från tomten blickar jag framåt och efter en långfika på biblioteket bläddrandes i Vårens böcker är det de här böckerna ur vårens bokflod som fångat mitt intresse. Färre än väntat, men med tanke på att jag har lite smått överambitiösa studieplaner inför våren så är det kanske lika bra. :)

      
      
       

Blev du nyfiken på någon av dem? Klicka bara på bilden så får du mer information om boken. Jag ser fram emot en fin läsvår! Vad ser du fram emot att läsa i vår?

äventyret med julpuddingen

Sista boken med julkoppling för i år fick bli den korta berättelsen Äventyret med julpuddingen av Agatha Christie. Vem kan motstå lite Hercule Poirot liksom!

Poirot ryser vid själva tanken på att tillbringa den minsta tid under vintern på ett engelskt gammalt dragit gods, men när det lovas att huset har nymodigheter som oljeledning vilket ger en behaglig inomhustemperatur låter sig Poirot övertygas om att fira en traditionell jul på den engelska landsbygden. Det är förstås in julfirandet i sig som lockar. Här finns en gåta med en försvunnen rubin som måste lösas. Den har försvunnit under mystiska omständigheter och det hela kan få pinsamma följder. Det hela måste lösas med den största möjliga diskretion och vem är då mer lämpad än Hercule Poirot?

Mysig julläsning och jag tycker särskilt mycket om hur Poirot spelar med i allt som händer på godset och i slutändan har lyckats lura dem alla. Han är en härlig figur!

snöstjärnor

Jag har läst Marianne Cedervalls serie om Anki Karlsson i Mullvads på Gotland och tycker den är lagom småmysig och jag gillar karaktärerna. Hennes serie om Mirjam och Hervor har jag däremot inte läst och när jag lyssnade på Snöstjärnor, som är del sex i serien, märkte jag att det nog hade varit bra om jag hade lärt känna dem från tidigare böcker i serien. Boken är kort och det lämnar inte så mycket plats för presentation av karaktärerna, men som ett par timmars förströelse funkade den ändå helt ok. Jag tror dock att det hade varit bättre att läsa den eftersom jag inte riktigt uppskattade någon av uppläsarna (Susanne Alfvengren och Gun Olofsson), men sådant är ju mest en smaksak.

I boken bestämmer sig Mirjam och Hervor för att lämna Lappland och istället fira jul på Gotland. Där har de ett gammalt kapell som de gjort om till bostad. Planen är att i lugn och ro julpynta, julbaka och allt sådant som hör adventstiden till. Så skall det dock inte bli. Först dyker Mirjams bror upp, högst oinbjuden, och med sig har han sin nya thailändska fru. Därmed är friden bruten och dessutom lägger sig den nya frun alldeles för mycket i julförberedelserna vilket irriterar de båda damerna. Till på köpet blir en omtyckt granne överfallen och rånad i sitt hem och Mirjam och Hervor börjar allt mer känna att det var ett misstag att åka till Gotland.

Detta var den tredje boken med jultema som jag läst detta år och jag tänker att fyra är ett gångbart antal i adventstid så en till blir det. Vilken det blir får vi se!

vaxade juveler och brända hjärtan

Marika har tillbringat många år utomlands, men är nu tillbaka i Huskvarna i en hyrd liten stuga. Hon har lämnat resebranschen bakom sig och istället fått ett vikariat som innevaktmästare i kyrkan i hemstaden. Medan hon försöker skapa lite julstämning med adventsljusstakar i fönstret och komma in i sin nya tillvaro funderar hon en del över den nu vuxna dottern som hon försummat under hela uppväxt och som bott med sin pappa i Nya Zeeland.Var det verkligen rätt val? Och hur har dottern det? Det var några år sedan de hördes av.

Parallellt med Marikas berättelsen får vi också ta del av Karolinas liv i slutet av 1800-talet. Hennes far driver ett vaxblekeri men när han dör får inte Karolina och hennes syster driva det vidare för att de är omyndiga och inte heller deras mor får sköta företaget för hon sitter i rullstol. Sådan var tiden. För att försörja familjen startar systern en lönnkrog som blir populär. Men, för att garantera att familjen verkligen skall slippa hamna på sockenstugan är det bästa om Karolina gifter sig. Helst med en äldre herre för att äktenskapet skall bli så kortvarigt som möjligt.

Två kvinnor i två olika tider vars liv löst hänger samman med varandra. Ja, det är ett väl beprövat (uttjatat?) upplägg, och i Vaxade juveler och brända hjärtan känns det väldigt mycket som två böcker i en. Är det då något negativt? Både ja och nej. Jag tycker mest om berättelsen om Karolina och hade gärna sett den mer utvecklad. Hennes liv kan mycket väl fungera som egen roman. Marikas liv är lite mer klassisk feelgood en dos svärta och givetvis en gnutta förälskelse. Det som dock gör att jag ändå tycker att Ewa Klingberg ror det här i hamn är att båda delarna är klart läsvärda och då blir boken mer som en riktigt bra "två för en"-deal istället för en osammanhängande misch-masch och en bra deal tackar man väl sällan nej till?

Sammanfattningsvis har vi här alltså en modern feelgoodroman med en historisk del som är klart mindre feelgood med en uppsättning karaktärer som fungerar bra i sammanhanget och visst blir det en del julstämning, inte minst när det kommer till den julmiddag Marika äter tillsammans med sina nya vänner i en lägenhet som verkar så där nästan onödigt julmysig. :)

fågelfångarens son

¨

Richard Hobert har fram till nu främst sysslat med film och är väl för den breda allmänheten mest känd som regissör. Fågelfångarens son är Hoberts debutroman och jag får väl erkänna att jag inte är särskilt imponerad.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1800-talet på Färöarna. Bokens huvudperson Esmar försörjer sig framför allt som fågelfångare och detta innebär att klättra på de karga klippbranterna för att fånga in fåglarna och eller deras ägg. Här uppstår problem nummer ett med boken. Det är som upplagt för miljöskildringar som sätter igång läsarens fantasi, får hjärnan att skapa bilder. Tas med till platsen och tiden. Men, jag tror att det faktum att Hobert jobbat med film visar sig här. I filmen kan man förlita sig på bilderna och att de ger miljön. Eftersom boken också är skriven för att bli film (med premiär under 2019) anar jag att Hobert själv ser miljöerna framför sig och liksom glömmer bort att i romanform är det han som författare som med hjälp av orden måste ge oss läsare miljön.

Tillbaka till handlingen. Esmar arrenderar sitt lilla hemman och enligt färöisk lag förlorar han det om han inte får en son inom ett år och hittills har Esmar och hans fru Johanna bara fått två döttrar. Markägaren gör ingen hemlighet av att han är väl medveten om detta och sätter press på familjen. Till slut ser sig Esmar och Johanna ingen utväg annat än att med hjälp av värdhusvärdinnan Livia hitta ett arrangemang som kan lösa den knipa de hamnat i. Valet skall få konsekvenser ingen riktigt räknat med.

Esmar, Johanna, Livia. Alla utgör de viktiga personer i boken, men här kommer problem nummer två. De utvecklas inte. De utsätts för en rad händelser, men det finns inga personporträtt som gör att man kommer dem nära och minns dem. Det är handlingen som styr karaktärerna, inte karaktärerna som styr handlingen i alldeles för stor utsträckning.

Sammantaget faller den här boken platt för mig, men jag tror den kommer göra sig lite bättre som film men alla vackra vyer från Färöarna och små mörka hus som ju 1800-talsmiljöer allt bjuder. Men, något storslaget drama tror jag inte det blir på vita duken heller. Synd, för här finns egentligen en rätt bra historia i grunden.

(Rec.ex från Bokfabriken)

skuggorna ruva

Jag tänkte att jag i år skulle läsa några böcker med koppling till december för att komma lite mer i stämning inför julen och först ut blev Jonas Moströms deckare Skuggorna ruva. Boken är del fem i serien om Nathalie Svensson och Johan Axberg och jag måste säga att den här serien blir bättre och bättre för varje bok.

I Skuggarna ruva kallas Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, dit ju psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommisarie Johan Axberg är kopplade, till det lilla jämtländska samhället Svartviken. Tio dagar har gått sedan samhällets lucia, Ebba Lindgren, försvann på väg till luciakröningen i kyrkan och lokalpolisen, som främst består av en pensionerad polis som kallats åter i tjänst, har inte lyckats komma någon vart med fallet. Någon dag efter Ebbas försvinnande hittas dessutom hennes lärare Pierre mördad hemma i sitt eget kök. Det finns alltså en hel del för Nathalie, Johan och de andra i gruppen att utreda mitt i vinterkylan.

Moström har i boken använt sig av det lilla samhällets förmåga att hysa en stor mängd konfliker men också lojaliteter av olika slag. För att lösa deckargåtan måste gruppen av utredare lära känna samhället och förstå hur det fungerar. Det är inget unik i deckare att använda sig av det greppet, men jag är mycket förtjust i det. Att jag dessutom gillar båda huvudpersonerna och deras samspel ger ytterligare pluspoäng.

flickan på kyrkogården & zigenarjäveln

Så var det december då och bara en månad kvar av detta år och adventsstjärnorna och ljusstakarna sprider äntligen sitt sken igen. Så efterlängtat i mörkret. Något rekord i antal lästa böcker kommer det verkligen inte att bli detta år, men visst har det funnits en del, mest oväntade, pärlor bland de lästa böckerna. Återkommer med den listan vid nyår. Ingen av böckerna jag ägnat den senaste veckan åt kommer att kvala in bland årets bästa, men helt ok har de ändå varit - och väldigt olika!



I Maria Gustavsdotters deckare Flickan på kyrkogården förflyttas vi till Uddevalla år 1824. Aurora Ekblad, släkting till stadens välkända grosshandlarfamilj, dras in i mordgåta som tar sin början med att en fattig flicka hittas mördad och skändad på en kyrkogård. Här finns en lagom dos av intriger, en större dos undertrycka känslor och så Aurora själv som är en kvinna med egna idéer. Faktiskt så är det mest intressanta med boken just skildringen av hur Aurora och flera andra kvinnor sitter fast i tidens tankar om vad en kvinna kan och borde göra och hur svårt det är att avvika det allra minsta.

 

Zigenarjäveln är Kent Bersicos självbiografi som han skrivit tillsammans med Thomas Sjöberg och Oliver Dixon. Kent föds 1965 vilket är samma år som romer i Sverige tillåts bosätta sig permanent (fram till dess var de tvungna att flytta minst var tredje dag) och deras barn får gå i skolan. Mamman är svensk bonddotter och pappan romsk skrot- och bilhandlare. I boken får vi följa Bericos uppväxt där våld är en ständigt närvarande faktor. Pappan dricker, slår, är svartsjuk, försvinner korta perioder, bränner ner hus. Mamman tar emot slagen, men är också en duktig bilförsäljare. Kent har fyra syskon, men det är bara två av dem som egentligen får någon större plats i boken och det går väl inte så bra för någon av dem. Familjen flyttar från Laxå till Mora när Kent är tio år och mamman lovar att allt skall bli så bra, men det rimmar illa med det som faktiskt blir. Bersico är ingen ängel, snarare hittar han på en hel del dåligheter, men det är han långt ifrån ensam om i de kretsar han ständigt hamnar.

En inblick i ett liv långt från mitt eget. Enkelt och rakt berättat, utan försök att dölja eller försköna. Boken gör nog inte mycket för att minska fördomarna mot romer, men jag anar att det inte heller är Bersicos mening. Han har bara skildrat sitt liv så som det var de första tjugo åren. Jag hade önskat mer av Bersicos vuxenliv, men kanske kommer det fler delar.